Så kom då beslutet: ”Den blomstertid” får fortsättningsvis sjungas i skolorna. Däremot är morgonsamlingar med religiöst innehåll i vågskålen. Kanske det skulle vara bäst att helt upphöra med dem säger grundlagsutskottets ordförande Johannes Koskinen då det verkar problematiskt att hitta något vettigt att göra för dem som inte deltar. Det här är ett märkligt argument i sig – finns det verkligen inget meningsfullt som eleverna kan göra under tiden? När tappade till exempel att läsa en bok sin mening? (Eller har jag missförstått argumentet?) Hur som helst. Grundlagsutskottets huvudpoäng verkar vara att eleverna alltid på förhand måste underrättas om program som kommer att ha religiösa inslag.
Den här huvudpoängen avslöjar samtidigt en syn på religion som en i sig avskild sektor som det går att informera om och avhålla sig ifrån eller ta del av: ”Fredagen den 10 februari kl. 9.10 kommer religionen (denna gång representerad av församlingspastorn) att infinna sig. Den som inte vill ta del av religionen kan gå till klassrum 201.”
Det var alltså det. Ingen religion mera tills nästa besök av församlingen.
Men tänk om musikläraren ber aftonbön? Om killen i första klass går i kyrkan med sina föräldrar? Eller om hen som kokar maten också gör hembesök inom församlingens diakoni?
Men det är ju inte skolans verksamhet, det är ju skillnad.
Ja, det är skillnad. Arrangören är inte skolan. Det är enskilda individer som är religiösa eller ej. Men dessa individer lever i skolan, är en del av den. Här blir något av religionens karaktär synlig: att den inte går att kapsla in, göra till en sektor som enkelt kan elimineras (om man så vill).
I grundkollagen står det att varje dag inleds med en morgonsamling. Det är inte i många skolor det här följs. Morgonsamling är ingalunda uteslutande religiösa morgonsamlingar. Det finns dock väldigt få som vill hålla dessa samlingar av någon anledning. Kanske är det själva morgonsamlingsidén som är förlegad. Ju större skolorna blir desto sämre funkar storsamlingarna.
Sen tycker jag det är väldigt ledsamt att religion är något som ska skiljas från vardagen. Dessutom verkar det vara uteslutande kristendomen som folk vill värja sina barn emot, medan det finns en viss nyfikenhet gentemot andra religioner.
Det är också mycket märkligt att man är mer på sin vakt då en församlikgsrepresentant, med sockerbit under hakan, kommer och presenterar sin syn på livet. Vilken kuf som helst kan framföra sin livssyn i skolan utan att det är så tydligt, men det accepterar man.
Hur går det sen till då eleverna frågar varför man är ledig vissa röda dagar? Ska skolans personal då få svara eller ska man be dem vända sig till församlingen? Jag ser det som helt naturligt att vi, så länge vi har en statskyrka, också bjuder in kyrkan i skolan. Sen hoppas jag att alla föräldrar är på det klara med sin syn på livet att de kan diskutera den med sinq barn så att de i familjerna kan svara på de knepiga griller som alla präster och prelater sätter i huvudet på ungarna. För det är ju trots allt föräldrarnas ansvar att fostra.
Att hitta på alternativ morgonsamling kan väl inte vara så rysligt svårt. Om inte annat så kan man ju diskutera varför en del elever är samlade där i stället för på den allmänna samlingen. Har man riktig idėtorka kan man ju fråga prällen (eller vem det nu är) vad hens huvudtema är och sem kan man diskutera det med gruppen, right?