Borde sämjoval förbjudas? Kanske en onödigt tillspetsad fråga, men tanken bakom är solid. Kan ett organ av förtroendevalda vara tillförlitligt om man sinsemellan kommit överens vem som är med och vem som gör vad, utan val? Fanns det verkligen ingen annan som skulle ha vilja ställa upp, eller var det kanske så att då skulle den homogena gruppen brytas? Ett beslutande organ måste vara till den grad samarbetskunnig att beslut kan tas, men den kan omöjligen vara en samling liksinnade som inte kritiskt granskar varandras förslag och motiveringar.
I en församling vore det ytterst viktigt att alla olika grupper får sin röst hörda. Det betyder (åtminstone) barnfamiljer, ungdomar, unga vuxna, personer i mera mogen ålder och pensionärer. Dessutom bör det finna synpunkter på såväl teologi, diakoni som pedagogik. I min hemförsamling finns det dessutom t.ex regnbågsverksamhet, så deras röst bör också bli hörd. De ensamma bör uppmärksammas precis som stora familjer.
Hur skall allt detta gå ihop? Svår utmaning, men det första som måste ske är att personer från olika intressegrupper vill bevaka sina intressen. För att de skall vilja bevaka sina intressen måste det finnas ett intresse att bevaka, alltså någon verksamhet som de vill värna om. Eller så måste de uppleva att sådan verksamhet borde finnas och därmed vill komma med i rådet för att främja sådan verksamhet.
Nu är det inte självskrivet att den önskade diversiteten inte kunde uppnås via ett råd som väljs med sämjoval, men sannolikheten verkar rätt liten.
Kunde man då tänka sig att sämjoval endast får hållas ifall den tänkta sämjovalsrådet kan redovisa för hur man tänker beakta de olika gruppers behov, och detta verkligen följs aktivt upp av någon med möjlighet att ingripa. Gissar att det vore domkapitlet, kanske?
En motsvarande redovisning vore inte heller helt tokig bland församlingar där sämjoval inte hålls. Kanske kunde man göra en enkel demografianalys och kolla hurdant folk det bor på församlingens område, och anpassa verksamheten enligt det? Församlingarna har rimligtvis tillgång till register över sina medlemmar och på basen av ålder, kön och civilstånd kan man göra försiktiga linjedragningar. Dessutom har de församlingsanställda säkert bra pejling på hurdant folk det finns i församlingen.
Och sedan till det allra enklaste sättet att få reda på vad församlingsbor önskar sig: fråga när man träffar dem. En församlingspastor, kantor och diakonissa träffar väl 40-50 personer i veckan på olika förrättningar och tillställningar. Vore det helt fel att (vid lämpligt tillfälle) fråga hurdan verksamhet de skulle önska sig? Det skall naturligtvis ske med diskretion och rimligtvis inte mitt under t.ex en jordfästning, men jag utgår att även någonstans under processen från samtal med anhöriga till urnebisättning berättar församlingsanställda om att det finns någon form av sorgearbete i församlingen. Då kan man lika gärna vända på steken och fråga hurdan verksamhet önskas? Begravningar är säkert svårare än dop, födelsedagar och bröllop, men med lite spelöga bör man lösa även den situationen.
Att fråga dem som redan är aktiva inom verksamheten är inte lösningen, då de aktiva i regel är 1-5% av församlingens medlemmar, i varje fall i de större städerna. Man bör fråga dem som inte brukar vara med i den regelbundna verksamheten varför det inte är det.
Nu kan någon anse att präster inte skall göra enkätundersökningar eller sälja sina tjänster, men jag tror att det står någonstans att man skall gå ut i världen och göra alla folk till lärljungar. Där står väl inte att bara för att man redan tryckt upp en brochyr med årets program kunde man inte tänka sig ny verksamhet, eller att en präst/kantor inte kunde fråga den potentiella nya lärljungen på vilket sätt den skulle känna sig bekvämast med att lära sig att bli en del av gemenskapen? Eller har jag tolkat fel, igen?
