Det är lättare att tro på uppståndelse och nytt liv ett påskveckoslut när solen har skinit från en nästan klarblå himmel. En gammal tradition berättar att om man steg tidigt upp på påskdagsmorgonen kunde man få se solen dansa. Också solen gladde sig över Jesu uppståndelse. Man borde kanske ha stigit upp i soluppgången i morse?
Fast å andra sidan, jag fick vara med om en glädjedans ändå. Också den över liv, relation, kärlek: Ett litet barn som i gudstjänsten fick syn på sin fadder några bänkrader bort. Barnet överväldigades av överraskningen, ruskade lejonrusk med huvudet och håret, lade sig på rygg, skrattade och lät blicken vandra lyckligt bland valven där uppe, rullade runt på alla fyra igen, kröp en cirkel och gjorde samma procedur på nytt. Barnet verkade vilja ta in lyckan, kärleken och nuet innan hon gick bort för att hälsa på faddern på riktigt.
Solstrålarna dansade uppe i kyrkvalven.
Nere på kyrkgolvet dansade barnet.
”Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden.”
