Också jag såg Via Crucis. Också jag såg det mångbesjungna spektaklet i Helsingfors. Visserligen såg jag generalrepetitionen och inte upplagan med uppemot tjugotusen begeistrade besökare, men i alla fall. Innehållet torde rimligtvis ha varit de samma, varför jag inte helt kan förstå all uppståndelse kring evenemanget.
Det spektakel jag tog del av var ljummet. Inledningen var trög och krystat överkonstnärlig och jag och de jag såg skådespelet – bland dem ungdomar och teologiskt bevandrade individer – förlorade snabbt greppet om den röda tråden.
Efter en trög inledning kom vandringen i gång och vi inledde ett målmedvetet krypande mot korset. I ärlighetens namn ska sägas att det hela nu blev mycket bättre, men en del förbryllande element kvarstod.
Under återstoden av pjäsen sågs inga avhuggna öron, en hand – men inte kind – kyss (!!!) och när Jesus väl hängde på korset visade publiken bödlarna sitt stöd med en rungande applåd. Ingen sade ett ord om uppståndelse eller frälsning.
På något vis känner jag att den symboliska döden nu blev lite banal och meningslös och evenemangets marknadsföringsvärde aningen lågt. Men som upplevelse var spektaklet kyrkan bjöd på intressant. Det i alla fall.
