Andetag

Det är aktuellt med helgdagar. Medan vi städar undan julgran och pynt funderar näringslivet på ifall man kunde städa lite mer? Städa undan Trettondagen som helgdag? Och göra lite vårstädning genom att flytta även Kristi himmelsfärdsdag till en lördag. Redan i höstas beslöts att saken ska utredas. Argumenten från näringslivets centralförbund EK handlar inte oväntat om ekonomi. Här finns 170 miljoner euro per varje ledig dag som går till spillo, uppskattar EK. (Artikel i Hbl 12.1)

Kyrkostyrelsens kanslichef Jukka Keskitalo säger å sin sida att dessa extra dagar kan bidra till att människor orkar bättre och att det i förlängningen har positiva verkningar på samhällsekonomin.  EK:s expert Jyrki Hollmén påstår igen att flytten av två helgdagar inte har någon betydelse för människors ork, men nog en samhällsekonomisk betydelse (FNB-artikel publicerad i Åbo Underrättelser 9.1).

Jag fastnar vid argumentet om hur mycket två lediga dagar kan tänkas betyda för ens välmående. Det måste ju finnas undersökningar om hur snabbt människor vilar upp sig, tänker jag. Vems argument som innehåller mera sanning går kanske att fastställa, åtminstone på ett generellt plan. Det kanske stämmer att en dags ledighet inte gör särskilt mycket hit och dit. Men det kan också vara så att just den där extra dagen kan få en att orka vidare, den kanske innebär ett förlängt veckoslut som i år när trettondagen inföll på en måndag. Innan jag börjar googla efter en forskning om förhållandet mellan arbete och ledigheter och hur dessa påverkar människor, slår det mig att det här kanske är helt fel väg att gå.

Om jag letar efter undersökningar som ska säga något om ”vad en extra ledig dag innebär för orken i arbetslivet” – då har jag kanske redan accepterat ett produktivitetstänkande? Jag har gått med på ett synsätt som böjer sig för ett allt mer uppskruvat arbetstempo och arbetslivets osäkerhet. Jag har gjort hela frågan och till och med ett försvar av helgernas existens till en fråga om lönsamhet. I så fall kretsar helgdagen som jag försvarar fortfarande kring arbetet. Kring prestation. Kring att snabbt snabbt samla krafter nu när vi en gång fått en dag extra. NU måste jag vila. Och stressen kryper garanterat fram.

Hur kunde ett annat perspektiv med andra argument se ut?

Jag tycker att ärkebiskop Kari Mäkinen sade det bra tidigare i höst: Helgdagen – söndagar och andra röda dagar – finns till för människan. Inte för att vi ska orka arbeta mer när vardagen tar vid.

Veckans höjdpunkt ur ett kristet perspektiv är söndagen. Och det finns inget ”för att”. Vilan är viktig i sig. Människan är viktig i sig.

Och när EK:s expert säger att den andliga dimensionen för de flesta har försvunnit från Trettondagen och Kristi himmelsfärdsdag – glömmer han inte då att en sida av den andliga dimensionen är vilan?

Så egentligen tycker jag att inga utredningar skulle behövas. ”Bara” en omvänd prioritering. Nu sägs det att vi måste rädda Finland med arbete. Tänk om vi räddar Finland med vila? Och alltså då inte i betydelsen ”vila för att orka mer” utan med en motivering som handlar om människosyn, om vilka människor vi vill vara: inte bara arbetande människor utan också vilande.

Men förstås. Det kan bli farligt. Vilande människor kan betyda människor vars tankar och känslor börjar hinna upp dem. Då kanske de höjer blicken ovanför ekorrhjulet… och ser andra mål än produktivitet och ekonomisk tillväxt.