På en föreläsning i psykologi som jag tog del av i anknytning till mina ämneslärarstudier talade föreläsaren om risker förknippade med olika form av beröm. Enligt hen är det viktigt att inte säga att någon är bra eller dålig på något eftersom denna någon då löper risken att bli ett med sin prestation. Det är bättre att berömma prestationen än personen.
Det här borde ju vara självklart. Men, ska jag vara ärlig så var min första tanke något i stil med no shit att en är ett med sin prestation. För så är det. Det är så jag har lärt mig och det är så jag har tänkt så länge jag kan minnas. Att vara självkritisk är att aldrig vara bättre än sin senaste prestation. Vad en gör säger mycket om vad en är och beroende på prestationen är en godkänd eller underkänd.
Mitt värde, mitt självförtroende och min självkänsla finns i mina prestationer. Gör jag bra ifrån mig mår jag bra (eller i alla fall bättre), blir det fel är jag värdelös och världen omkring mig fel. Det här vill jag inte lära mina elever. Därför tänker jag ta med mig det bästa jag lärde mig förra veckan och i framtiden säga det där gjorde du bra åt både mig själv och andra.
Våra framgångar och misslyckanden formar oss, men de är inte vi. Vi har ett egenvärde, det är bra att komma ihåg.
