När jag var liten tog mamma alltid fram en särskild korsstygnstavla till jul. Den placerades i köket under klockan. Tavlan bjöd åskådaren in i tomtens hem. Mönstret var inte särskilt detaljrikt. Men det var ett kök, en tomte, en spis, långbord och gröt. En ganska stor tavla sydd på blå aidaväv. Inte för mycket information utan helt tillräckligt för att man själv skulle kunna stiga in i tavlans värld: Sätta sig vid bordet, njuta av den sprakande brasan, bli ompysslad av tomtemor, medan en kall måne lyste på den nattsvarta himlen och det knäppte av kyla i knutarna. Så blev den egna gröten, lutfisken eller vad det nu kunde vara i det ”riktiga” köket också uppäten medan blicken vilade och fantasin fick vandra till korsstygnstavlan på väggen.
Sedan dess har jag varit svag för korsstygnstavlor.
När jag fick ett eget hem var ett av de första syprojekten jag tog mig an en jultavla som man/jag alltid skulle ta fram till jul. I bästa fall med ett motiv man kunde stiga in i. Nu vet jag inte riktigt om det blev så med renen och julgubbens färd. Kanske får min dotter avgöra det i framtiden?
Och julens stora berättelse – det som hände i stallet i Betlehem. Hur sys den tavlan för att vi i dag ska kunna stiga in i den berättelsen?
