Förra veckan skrev jag ett inlägg som resulterade i att det ställdes frågor om min mogenhet. Tursamt nog, såhär passligt till jul, har jag inte mognat till en indoktrinerad vuxen, utan är en övervuxen tonåring. Det är nämligen ganska behändigt under högtidssäsongen, eftersom jag då inte behöver ändra på mitt beteende.
När julen kommer samlas man med sina nära och kära , vilket innebär att den familjedynamik man lämnat efter sig när man flyttat hemifrån återgår. Alla barn, oavsett ålder eller socio-ekonomisk ställning regregerar till den person de haft i familjedynamiken under barndomen/tonåren. Detta är speciellt sant för de som åker långväga hem till sin släkt och kanske t.o.m bor i sitt gamla barnrum.
Fenomenet är inte nödvändigtvis relaterat till plats. I vårt fall har mina föräldrar flyttat ut ur vårt barndomshem, men när vi vuxna barn (med familjer) kommer på besök återgår vi till vår gamla syskondynamik.
Även om hemmet inte är det samma, är många av prydnaderna och traditionerar de samma, så äkta hälfter och barn får följa med hur 25 år gamla, årligen återkommande dispyter om något i stil med ”vem söndrade örat på halmbocken i tamburen 1984” skall redas ut, igen. Vuxna syskon använder retorik och beteende som lämpar sig för tonåringar och det slutar med att fadern eller modern i huset får blåsa av spelet.
Denna tidsresa vore inte möjligt utan de julpynt och traditioner som funnits med oss sedan barndomen, och jag tror att det är mycket hälsosamt att tidvis vara lite irrationell och bete sig som en tonåring.
Mitt jultips inför kommande duster är att man färdigt funderar ut nya argument och infallsvinklar till de gamla dispyterna, så blir det i varje fall lite omväxling för åskådarna. Dessutom kan de vara att man äntligen kommer på argumentet som får syskonen att bli mållösa?
Det var åtminstone inte jag som söndrade halmbocken…