Tro, hopp & kärlek är inte bara det goda livets grundämnen det är också något som följer med en när man gifter sig med en jakobstadsbo. Korset, ankaret och hjärtat hänger inte bara tunga över Storgatan de hänger också i många hem. Men ironiskt nog så är det verkligen motsatserna till tro, hopp och kärlek som väcks till liv vid uppsättningen, Detta år skedde de fem före gäster och lillajulskväll. Två vuxna människor balanserar på stolar och mäter och måttar med kantiga bokstäver och är inte helt överens om hänget. När kristendomens kärna sen väl dinglar där så lyser bara hoppet och kärleken. ”Den slocknade tron” …mannen ler ironiskt åt att höstens tema följer med ända in i pyntandet men det räcker inte många sekunder så avtar även hoppets sken..
Jag blir vansinnig på julgranprydnader som inte lyser. Utan ljus är de ju ingenting.
Att man ofta dessutom rotat runt i dammiga källare, letat sig svettig genom alla skåp, rett ut omöjliga knutar, vinglat på trebenta pallar och spikat snett innan man äntligen trycker in stöpseln för att betrakta en slocknad stjärna gör inte besvikelsen mindre.
Tron, hoppet o kärleken brinner inte av sig själva. Det behövs glöd och gnista och en hel del tålamod för att få det att spraka. Det har jeppisbor. Därför är de som gjorda för att sätta upp kors, ankaren och hjärtan. Därför är de de bästa att dela liv med. Tillvaron är ju en räcka av slocknade stjärnor, för att avsluta käckt någonstans utanför Tammerfors. I morgon bal!
…på tv
