Den första november varje år tar jag fram säsongsbelysning (ja, ja – juleljus, då), julmusik och glögg. Och så ställer jag till fest. Oberoende av veckodag, humör, ork eller väderlek. Den första november börjar jag julmysa och jag bjuder in några vänner att dela det med mig.
Men visst har jag också varit en sån. En sån som suckar över för tidigt julpynt i fönstren och inte vill höra Frosty the Snowman i affären innan Lucia. Jag trodde väl mest att det var så man skulle tycka om man var upplyst. Ännu värre blev det då jag fick för mig att vara kyrkligt korrekt. Då ropade jag nånting om att kyrkoåret bär! medan jag fördömde att också församlingarna ägnar sig åt det helgerån som en julfest innan självaste juldagen innebär.
Men till omvärldens stora glädje har jag lugnat ner mig. Vi är väl kanske inte den generation som bäst njuter i efterhand. Vi ägnar sällan oktober åt att njuta av minnet av semestern. Vi verkar istället tycka om att vänta, längta och förbereda. Att sträcka oss mot det som vi inte själva kan bestämma när vi når. Kanske för att vi idag får så mycket genast vi önskar det?
Julen förstörs nog inte av att man börjar längta tidigt. Uppbrottets söndag kanske hamnar lite i skymundan men julen förstörs inte. Nej, julen tål nog vårt ivriga pyntande och vår ännu större längtan. Strunta i att pynten är tänkta att uppmuntra julkommersialism! Ta russinen ur kakan; gå längs Alexandersgatan, men håll dig på gatan!
Ja, jag är dålig på att fira julen fram till fasta, även om högmässan hjälper mig. Men jag är desto bättre på att i november ha en slags adventstidens advent. Då försöker jag samla ork inför prästens juljobb, samla hopp om att ljuset nog kommer då det är som mörkast, samla mod att tro att Jesusbarnet verkligen är den Han är.
Och dagens husmorstips: Kronljus som legat i frysen brinner långsammare!
Glad adventstid!
