Det första julpyntet i lägenheten är en tomte som M pysslat på dagis.
Så länge jag har bott i eget hem har jag bott ensam. Lägenheten har julpyntats därefter. Det vill säga inte alls bortsett från den julstjärna mamma har brukat ge mig. Jag har inte haft något emot bristen på juligt krimskrams. Tvärtom har det känts som en lättnad att få stänga ute hysterin som verkar gå in i folk då julen närmar sig.
I år är första gången som jag inte inväntar julen ensam i den egna lägenheten. I år delar jag väntan med någon annan som för ett tag sedan flyttat in. Det innebär samtidigt att gränserna öppnats och importförbudet mot allehanda juliga prylar helt plötsligt och oväntat hävts. Mitt i allt pryds hemmet av både julgran och -kalender och ett och annat juligt föremål. Och till min stora förvåning märker jag att det känns helt okej.
Även om jag aldrig firat julen ensam, känns det som om jag i år skulle vara tillsammans på ett helt annat sätt än tidigare. Kanske beror det på att jag får dela förberedelserna med någon annan, kanske på att den andra med sitt pyntande får lägenheten att kännas som hem.
Kan det vara så att julfirandet blir meningsfullt först då vi får dela det med någon? Vad tror du?
