Jag har alltid varit en pyntare
En av de mest magiska kvällarna i min barndom var alltid när vi gemensamt pyntade huset (jag är helt övertygad om att jag kommer ihåg det mer idylliskt än det var…) och vi fick lov att själva bestämma (ibland under vilda syskongräl) vilka julpynt som skulle vara i våra egna rum. Julen är speciell för mig, men har aldrig riktigt känt några krav, ibland har det blivit magiska jular, ibland inte. Magi kan man inte skapa. tror jag.
I år behövde jag inte pynta inför första advent. Vet inte om det är tragiskt eller praktiskt men här togs julpyntet inte ner efter förra julen. Julstjärnan lyste hela sommaren och Julgranskulan har hängt över diskhon och speglat middagsdisken i rött.Det är lite märkligt hur de där sakerna, som blivit en del av vardagen nu helt plötsligt börjar bli relevanta igen. Hur de liksom vaknar till liv och jag märker att de finns igen.
Men skillnaden som inträffar i ett hem efter att det har blivit pyntat det blev det inget av i år.
Förra årets glitterängel hänger trött efter ett års tutande upp och ner i adventsstjärnans sken
Julgransbollen påminner om att nu är det dags att diska, kanske till de galna tonerna av bjällerklang?
