Tidigare i veckan intervjuades Karl Augustson i programmet ”Min Morgon” om sitt trettioåriga arbete med hjälpsändningar till behövande. På frågan hur det kom sig att han började med hjälparbetet sade han att han hade en lastbil och kunskap om hur man arrangerar insamlingar. Och att han hade möjlighet. ”Man ställer upp och hjälper den som behöver” – en hållning Augustson fick med sig från sitt barndomshem.
Men det är inte alla som har en lastbil som börjar köra ut hjälpsändningar. Inte ens alla som har lastbil och som fostrats i ett hjälpande sinnelag. ”Jag hade bil” – det lilla konstaterandet ringer i mina öron resten av dagen.
Resten av dagen – ja, för min del handlar det om att få bukt med luktande tygblöjor. Så jag surfar runt på nätet i jakt på råd. Hittar ättika-tips, men också något helt annat: ”80 kg tygblöjor. Två kvinnors projekt.” Det är kvinnorna Marissa Tammisalo (fotograf) och Linda Lappalainen (journalist och fotograf) som samlat ihop tygblöjor och barnoveraller och denna sommar fört dem till ett flyktingläger i Turkiet dit många syrier flytt. De säger att de ville bevisa att man med små handlingar kan hjälpa. Att man inte alltid behöver åratal av planering eller stora organisationer i ryggen. Förutom den materiella hjälpen har kvinnorna hjälpt på det sätt de kan – genom att skriva, fotografera, informera och påminna världen om flyktingarnas existens.
80 kg står för det två personer kan tänkas orka bära. Ändå är det inte alla som har två armar och några kappsäckar som tänker att det måste gå att bära ut hjälpen med just dessa armar och kappsäckar.
Och det behöver eller kan förstås inte vara så: Att vi alla bokstavligt rycker ut.
Inte desto mindre får dessa tre hjälpare mig att fundera på vad jag kunde göra och om jag kunde göra mer eller annorlunda. Vad är mina möjligheter?
Ingen lastbil. Nog armar, utbildning, vissa språkkunskaper, kontakter. Men också en ettåring som behöver mig just nu, behöver få sina egna tygblöjor omskötta…
Jo, jag vet att jag kan ge pengar till mindre eller större organisationer.
Ändå kan jag inte låta bli att dras till det ”galna hjälpandet” som inte kan sitta still, utan startar eget, efterlyser förnödenheter, lastar bil och packar kappsäck.
Jo, jag vet att Augustson nämnde viktiga ord som kunskap och möjligheter, att Tammisalo och Lappalainen hade kontakter i form av hjälparbetare på plats i flyktinglägret.
”Vad är mina möjligheter?” – En ny fråga som ringer i mina öron.
