En kompis till mej kom och frågade om jag blivit nån form av ”jesus-spede som går i kyrkan” när jag börjat skriva på en andlig blogg. Helt sanningsenligt kunde jag svara ”nej, jag har inte börjat gå i kyrkan”. Sedan jag blivit vuxen har jag främst besökt kyrkor i samband med tillställningar där det vore socialt beklämmande att inte närvara, t.ex vid eget bröllop eller vid barnens dop, men speciellt många högmässor har jag nog inte närvarat på. Orsakerna är ungefär enligt följande:
Då jag är mycket borta under veckan, använder jag gärna söndag kl 12 (eller vilken tid som nu kommits överens med den finska församlingen att högmässan kan börja) till att vara med familjen på ett socialt mera involverande sätt. T.ex vara ute i parken och leka. Vardagskvällar är tyvärr inte heller lösningen, då det rubbar ät-och sovrytmen för de små, vilket sedan i sin tur tär på föräldrarnas ork och det behöver sällan täras på ytterligare. Dessutom kan det då behövas barnvakt eller så kan endast den ena föräldern gå.
En tillställning, oavsett innehåll, skall vara intressant och relevant för åhörarskaran. Utmaningen är att göra tillställningen relevant för åhörarna, men jag tror ärligt talat att det kan vara omöjligt att göra en ”one size fits all” -tillställning av en högmässa. De äldre damerna som sitter i sina ytterkläder på första raden önskar något helt annat än en barnfamilj eller de konfirmander som väntar på underskrifter i den bakersta raden, och varför man med våld skall föra dessa samman är lite oklart för mej. För att inte tala om en högmässa som skall tilltala samtidigt t.ex cityliberaler och väckelsefolk, eller högkyrkliga och andaktsdiggare. Antingen blir det en urvattnad kompromiss eller så är den klart vinklad mot någon grupp, vilket exkluderar de andra.
Som jag ser det kan min tro omöjligen falla på det att jag inte på överenskomna klockslag gör överenskomna ritualer. Om jag skall placera in mej i någon av kategorierna ovan så är väl cityliberal andaktsdiggare det närmaste jag kommer. Andaktens överlägsna fördel gentemot de andra kyrkogångsformerna är att den är kort, max 12 minuter, fast Kumbaya sjungs på repeat. Det tycket jag är optimal tidsanvändning.
Hur lösa problemet? Kyrkbänksnötarna har att välja mellan ett antal lite olika genomförda högmässor och röstar med fötterna. Tyvärr väljer de flesta församlingsborna att rösta med fötter på ett annat sätt; genom att inte komma alls. Jag hör dit och kommer nog att fortsätta såhär tills det blir relevant för mej.
Kanske man så småningom kunde inom kyrkan börja använda sådana (skälls)ord som marknadsundersökning, demografi och koncept. Det finns ett ganska enkelt sätt att börja med: församlingen kan i sina kyrkböcker kolla hur många potentiella medlemmar det finns i varje enskild kategori. Sedan ordnar man en tillställning och kollar hur många som kom. Sedan ska man i efterhand inte skylla på folket som inte kom, utan fundera på varför och eventuellt anpassa innehållet, tiden eller platsen. Kanske t.o.m fråga sådana som inte kom varför det gjorde så?
Jag känner till tre olika tillställningar i Helsingfors prosteri som rimligtvis har tillämpat principen ovan: Johannes familjebruncher, Petrus Puls-mässor och Matteus ungdomskvällar, eftersom det tidvis är svårt att rymmas in. (Det finns säkert flera till, men dem känner jag inte till.) Har man ett tillräckligt starkt och relevant innehåll så kommer nog folket, men det innebär att man utgår från åhörarnas behov. Om jag förstått rätt är Puls populärt fast det funnits utmaningar med att hitta ett lämpligt utrymme, vilket borde vara ganska osannolikt med tanke på det antal utrymmen och kyrkbänksplatser som Helsingfors prosteri har till sitt förfogande.
Om nu högmässan är den viktigaste tillställningen och den skall vara det centrala i verksamheten, borde man då ha en tillställning som är relevant för samtliga grupper. Annors blir den central endast för en liten den av församlingen. Ärligt talat vet jag inte riktigt hur det skall gå till och utan att vara elak så tror jag att statistiken är på min sida, speciellt om konfirmationshögmässor och julandakter räknas bort.
Till min hemförsamlings försvar måste dock sägas att den försöker vara relevant till många av sina medlemmar, om än inte på samma gång, vilket antaligen är klokt. Det finns verksamhet för de högkyrkligt lagda, för barnfamiljerna och för regnbågsfolket (sedan när den verksamheten äntligen godkändes), och det är ett ganska brett register. Grupperna ovan är ju inte direkt kompatibla för en gemensam tillställning (jo, jag vet att det finns högkyrkligt regnbågsfolk) men det kunde, för övrigt, vara intressant att föra alla dessa samman någon gång i en högkyrklig regnbågsmässa för barn. Det är inte alla dagar man ser barn i alba göra kroppsbön med ett processionskors i handen…
Avslutningsvis kan konstateras att om nu någon blivit illa berörd av texten ovan så ber jag om ursäkt, men samtidigt vill jag lyfta fram den sista poängen jag har: att varje organisation och individ skulle må bra av att tidvis kunna skratta åt sig själv. Det är tyvärr en bristvara i vår kyrka.
