Den här hösten är det flera personer – vänner, familjebekanta, vänners föräldrar – som har dött. Telefonen har ringt och jag har hört på pappas, min systers eller min mans röst att någonting har hänt. Ett allvar i rösten.
Ibland har dödsbudet varit väntat efter en lång tids sjukdom, ibland har det kommit alltför fort. Sen sitter jag själv med mobilen i handen och funderar. Ska jag ringa till min vän som förlorat en nära? Är det många som kanske ringer just nu? Är det för svårt att prata i telefon (för hen eller för mig)? Skulle det vara bättre att besöka i stället? Att få hålla om varandra? Eller kanske skriva ett kort, ett sms eller använda Facebook? Ibland vet man direkt hur man vill göra, andra gånger kanske geografiskt avstånd och hur väl man känner den som förlorat någon påverkar hur man väljer.
Låter inte det här vettigt, vanligt och ganska bra ändå? Att man reflekterar, anpassar efter relationen och känner efter vad som är ”rätt” och lämpligt i den situationen. Jag kunde ännu tillägga något fint om att ”det är hur jag förstår sorgeprocessen som avgör hur jag handlar”.
Ändå blir jag illa till mods. Jag känner mig kluven inför övervägandet. Inför att jag radat upp en massa alternativ. Tänk om det är så att jag är feg och bara låtsas vara inkännande för vad situationen kräver? Jag känner mig kluven eftersom jag anar att det i botten kanske handlar om mig och min relation till min vän – hur naken och nära jag vågar vara.
För någonting inom mig säger: ”Du borde ha ringt henne/honom direkt du fick veta. Du borde inte ha väntat några dagar.”
Hur vet jag att den här rösten är mera sann, har mera rätt? Den tycks ju förebrå mig.
Jag vet inte. Kanske för att den är liten? Den ropar inte så högt. Den är inte så mån om att argumentera och vara klok.
Den är mån om närhet, om att lägga sig i blöt, om att vara personlig, om att visa sig själv, om att dela.
DU satte ord på mina tankar… TACK!!
Tack för responsen, Hillevi!
Det är just sådär som du skriver. Jag resonerar till döds när någon förlorat en när och kär. Och funderar vad som är rätt. Hur jag ska delta i sorgen. Senare känns det att allt blir fel. Borde jag bara ha ringt direkt. Eller uppskattar hen som alltid uppskattar sms faktiskt också den här gången sms eller ett meddelande på Facebook. Underligt hur allt ändå sist o slutligen känns platt och fel.
Tack för din kommentar, Mikaela. Bakom min text ligger väl just funderingen att man eller jag kanske skulle resonera mindre och våga mer? Om hjärtat säger ring, besök eller sänd ett sms är det det bästa man har att gå efter. Men de gånger jag gör något annat än det jag innerst inne har på känn att jag borde göra, om jag väljer ett mera distanserat sätt att möta – för mig är det då plattheten, tomheten kommer. Kanske inte att personen som får min hälsning känner av det (?), men det kan kännas som om jag inte är sann mot mig själv, inte är den jag vill vara.