Jag har ofta hört kristna säga att de i och med valet att tro på Gud har känt att de blivit lyckligare och bättre människor. Det kan visserligen stämma. Jag varken kan eller vill förneka andras upplevelser, men personligen har jag svårt att förstå hur de tänker.
Om jag väljer att tro att jag är skapt av Gud och satt på jorden för att han har en avsikt med mig har jag svårt att se hur det skulle vara hans mening att jag skulle vara mindre lycklig eller göra mindre gott bara för att jag ännu inte funnit honom. Tanken att jag för att jag är kristen skulle vara bättre än någon annan känns absurd. Framförallt då en beaktar att jag har tillgång till facit. Tron utplånar inte mina brister, knappast någon annans heller. Men ibland kan den hjälpa mig leva med dem.
För mig är en kristendom som delar in människor i bättre och sämre på basen av hur starkt och på vad de tror, inte bättre än ett samhälle som tillmäter rika ett större människovärde än fattiga. En sådan kristendom håller inte.
Eller? Vad tycker du?
Intressant. För mig personligen handlar den lycka jag förknippar med min tro på inget sätt om att Gud vill att jag ska ha det bättre eller att jag skulle vara bättre än någon annan. Det handlar om min högst personliga upplevelse av att fyllas av glädje och tacksamhet vid tanken på att jag är skapad och älskad och buren. Det du beskriver om att tro sig vara en bättre människa känns väldigt avlägset från det. Jag känner mig lycklig, ja. Men den lyckan känns i allra högsta grad oförtjänt, som en nådegåvor utan dess like. Varför inte alla andra kristna känner samma lycka (du själv till exempel?) vet jag inte. Det gör mig bara ännu mera ödmjukt tacksam för min egen, inte mera villig att tro att det beror på mig själv.
Tron har alltid varit en trygghet för mig. På det viset har den bidragit till lycka. Och visst är jag många gånger tacksam. Jag har ofta tänkt att min upplevelse av andras behov att framhäva lyckan bottnar i att jag är uppvuxen i en så annan diskurs. I att jag helt enkelt lärt mig att tala om tro på ett helt annat sätt. För visst tycker jag vi ska vara glada. Kristendomen är en glad religion. Och som om du förklarar det nu förstår jag hur du tänker.
Men, det finns de som framhäver sambandet mellan lycka och kristendom på ett sätt jag inte är bekväm med. Ett sätt som får mig att känna mig liten, otillräcklig och fel. Det kan väl vara att det är jag som avundas deras övertygelse, eller att vi närmar oss ämnet från diametralt olika infallsvinklar. Hur det än är med den saken känns det bra att kunna diskutera. Det gör det möjligt att förstå.