Jag har egentligen inget förhållande till döden. Ingen aning om hur jag ska förhålla mig till den. Döden är inget som har präglat mitt liv. Visst, det finns de som gått bort och som jag verkligen hållit av och som jag sörjt. Men döden har aldrig i första hand berört mig. Jag har sett den från sidan om, sett hur nära och kära påverkas av förlust och försökt stöda och förstå.
Men jag förstår inget. Döden skrämmer mig mer än något annat. För att jag inte kan greppa den. För att den känns som en enda stor fråga. Vad händer sedan?
Det har varit så här så länge jag minns. Sedan barndomen har jag varit rädd för att dö. Mitt naturliga tillstånd är livet och trots tappra försök att förstå och acceptera att så inte alltid kommer vara fallet, bereder insikten om att detta tillstånd i döden en dag kommer bytas i ett annat mycket mer statiskt naturligt tillstånd mig inget annat än ångest. En ångest som trappas upp då jag i mitt liv befinner mig i något slags brytningsskede.
Jag blir snart klar med gradun, sedan med studierna. Hela hösten har jag gått omkring med en irrationell rädsla för att allting snart ska ta slut. I skräckscenarierna lider jag alltid av någon långvarig sjukdom. En ångest över att inte hinna göra allt det där jag velat och tänkt och trott jag är skapt för – att inte hinna leva – har följt mig vart än jag gått.
Hela mitt liv har jag varit rädd för att dö. Jag insåg nyligen att min rädsla för döden i första hand är en rädsla för det okända, för det jag inte kan påverka. För lika litet som jag vet om livet efter döden vet jag om livet efter studierna. Lika litet som döden för mig representerar något nytt och spännande gör livet efter studierna det. I båda fallen upplever jag övergången i ett nytt tillstånd snarare som slutet på något bekant och tryggt.
Jag avundas dem som kan ta döden med en axelryckning, som självsäkert klarar av att gå in i det okända. Själv har jag svårt med det. Men jag vill tro att det finns en fortsättning. Både efter gradun och efter döden.
Jag vill tro på ett ljus i ändan av tunneln.
