Det är den här helgen jag borde spänna fast prästkragen och klättra upp i predikstolen för att prata tröstande ord om himlaliv. Omkring mig skriker gravarnas ljus saknad och jag bugar ”på återseende” till höger och vänster när jag promenerar förbi alla helgon. Men nu måste jag medge att jag inte är helt kvitt det här med döden. Jag förstår inte varför babyn i magen togs bort innan någon hann snusa på babydoften. Varför de som alltid sörplat samma morgonkaffe aldrig hann med en avskedskyss. Eller varför farfar inte kunde få lite tid till så han fått träffa de fina barnbarnsbarnen. För att inte tala om japantsunamin. Utøyatragedin. Eller lilla Eerika. Sånt förstår jag inte.
Det är det okända som skrämmer. Jag kan stå med bibeln i högsta hugg men ett faktum är att jag står där tillsammans med hen med duk på huvud, hen med kristallkula mellan fingrarna och hen som gapar frågetecken och ingen av oss vet. Ingen av oss kan säga vad som händer när vi tagit vårt sista jordiska andetag. Så det är inte konstigt att talet om vita outfittar och evigt harpspeleri får oss att söka åsnebryggor eller krypa ner i en tryggare fosterställning.
Men jag vågar ändå hoppas. När jag tänker på babyn i magen, lilla Eerika och när jag tänker på Utøya kan jag bara inte tro att det här skulle vara allt. Att vi skulle ha kommit av jord och att jord är allt vi ska bli. Jag anar något mera. Något större. Jag ser glimtar av det i människor som med en oförståelig kraft hjälper varandra i de stora tragedierna. De bär varandra även om de själva knappt orkar gå. Jag ser glimtar av det i människor som orkar sitta vid en sjukhussäng, även om världen omkring verkar svart. Och i dem som orkar torka andras tårar, lyssna till andras berättelser och hålla andras händer. De sprider hopp, även om ingen vet. För mig är det gudsglimtar. Jag anar en Gud som gråter vid farfars sjukhussäng, som snusar på babyn som ingen hann snusa på och som har en klump i halsen när en vardag förändras till ett sista andetag. Och därför vågar jag hoppas.
Jag kliver ner från predikstolen och sätter mig bredvid några vänner istället. Vi öppnar en flaska vin och pratar död. Hon till vänster ser bara fram emot den. Tänk att inte behöva fundera på om magen är för tjock eller oroa sig över om man presterat tillräckligt säger hon inspirerat utan att ha tagit en klunk av det röda. Hon till höger menar att hennes himmel inte har några harpor och klädsen går nog mera i nyansen retro-orange. Och medan vi pratar märker jag att den blir åtminstone en gnutta mindre skrämmande. Döden. Så därför ska ni nu prata. En hel vecka. Det här är första inlägget om temat döden.
Jag är rädd. Får jag svepa in mig i dig?
Foro: minusta.
Oj vilken fin text<3
Tack! Roligt om du gillar!
Oj vilken fin text..<3