Det var som om rubrikerna drev med sig själva. Listorna över höginkomsttagarna publiceras på allhelgona – den enda dag på året som bär temat Vi ska alla dö.
Stefan Sundström-låtar om att Resa med lätt bagage och det att Alla ska i jorden spelar i mitt huvud, och jag undrar hur vår materialistiska, självtillräckliga, odödliga illusion gör oss till – ja, dåliga människor. Dåliga människor som inte lever som om vi ska dö.
Ofta hör man frågan kring hur man skulle leva om man fick veta att det egna livet tog slut imorgon. Ni vet det där med att plantera träd eller Carpe diem och säga Jag älskar dig, och sådär.
Men vi ändrar en smula: Vems plötsliga död imorgon skulle få dig att ångra de val du gör idag? Vad och vem har du tänkt reda upp senare?
Jag tror ändå att vi får ännu en chans. Jag tror stenhårt på en himmel där vi alla prydda med guldkronor dansar och skrattar hela dagarna. Och jag tror att vi där vid himlaporten, innan vi kliver in, får möjligheten att (ja, eller tvingas, då) reda upp det brustna och upprätta dem vi sparkat ner. Men jag tror att livet här nere blir så tungt om nästa chans att lyfta på telefonluren och ringa det där samtalet är då båda igen är på samma sida graven.
Och det var ju till liv vi blivit befriade, inte till död.
