Jag tänkte inleda mitt första blogginlägg med en rejäl dos kökspsykologi, då man behändigt kan motivera det mesta med några enkla generaliseringar om sig själv. Jag är prästbarn och yngsta barn. Som prästbarn växer man upp med att observera det kyrkliga livet på nära håll, men från ett lite annat perspektiv än normala kyrkbänksnötare. Som yngsta barn (med lite ålderskillnad till de äldre syskonen) har man fördelen att få observera saker och ting från ett mera oskyldigt perspektiv och få de mesta serverat färdig för en. Det ger tid att göra observationer om sin omgivning. Dessa observationer kommer oftast ut som lättsamma kommentarer om allvarliga eller svåra saker och detta är något jag fortsatt med under mitt vuxna liv.
Många kan anse att detta är nonchalans eller lättsinnighet, men jag tror att dessa kommentarer har en viktig funktion då de hjälper att behandla svåra ämnen.Förr fanns det i varje hov en narr som kunde driva och skämta om svåra saker och jag tror att det finns beställning för sådant även i dagens kyrka.
Inom kyrkan funderas det mycket på varför många väljer att lämna kyrkan och jag tror att, utöver de oklara ståndpunkterna i ärenden som ganska tydligt finns angivna i vår grundlag, så har kyrkan blivit en organisation som kanaliserar skattemedel från en stor skara människor till en verksamhet som lockar ganska få. Frågan är varför, då både utrymmen och resurser finns tillgängliga för att nå ut till en stor del av kyrkoskattsbetalarna.
För oss vardagstroende handlar kyrkan i främsta hand om diakoni, barnavård, glada eller sorliga familjetillställningar och skribaläger. Däremot är högmässan kanske inte den mest prioriterade fritidssysslan för många av oss, medan en stor del av de anställda inom kyrkan anser (av naturliga skäl) att kyrkogången är det centrala i verksamheten.
I sak har jag inget mot formaliserade ritualer på överenskomna klockslag, men tycker att det vore jättekonstigt om det vore förutsättning för att man skall kunna anse sig vara troende.
Det finns säkert flera dussin bibelcitat som entydigt påvisar att jag resonerar fel, men jag väljer att tolka dem på ett sätt som bekräftar min egen världsbild.
