Igår var det brittsommar i Dalarna. Solen strålade från en knallblå himmel och den värmde, trots datumet. Träden sprakade i gult, rött och brunt, en sista föreställning innan de vilken dag som helst kommer att falla av. Kontrasterna mellan himlen och träden var nästintill overkliga, värmen överrumplande där jag stod med ansiktet mot solen i min yllekappa efter att ha sagt farväl till min vän en allra sista gång. Kristian Gidlund, journalist och trummis, begravdes och kyrkan var full av vänner, full av kärlek.
Idag känner jag mig tom. Som om all energi sögs ur mig när jag lämnade Borlänge och tittade ut på den fantastiska dagen som övergick i kväll. Jag bokstavligen såg när mörkret slöt sig och färgerna suddades ut. Varje sinnesintryck så starkt. Varje sekund så intensiv, även om jag inte gjorde något annat än att glo ut genom ett tågfönster. Jag lever. Det finns en orättvisa i det, en orättvisa som är svår att förstå, men tvungen att acceptera för att orka finnas.
Idag har jag övervägt varje handling, tänkt efter. Var nära att kasta bort Wordfeud-appen i telefonen när jag för ett ögonblick tänkte att jag inte vill använda en enda minut av mitt liv åt att spela meningslösa Iphone-spel, när det går att förändra världen. Sedan besinnade jag mig, och tänker att en människa behöver vila, avkoppling och en behöver ägna sig åt meningslösa saker som att lägga ord, för att orka vara med och göra skillnad. Men än så länge bär jag med mig Kristians uppmaning om att leva, om att ta vara på det jag har och att lägga tiden på rätt saker.
Det sägs att den vanligaste ångestfaktorn hos personer som strax ska dö är tanken på att de inte gjorde det de ville av sina liv. Att de tvekade, fegade ur, inte vågade hoppa. Jag hoppas att jag ska våga. Med Kristian som förebild ska jag försöka leva ett meningsfullt liv. Jag ska anstränga mig för att vara närvarande i varje sekund, vare sig jag är tillsammans med människor jag älskar, engagerar mig i världsförbättring, tar en promenad i skogen eller tittar ut över havet, eller spelar dumma spel. Jag ska göra en sak i taget och göra dem fullt ut, på riktigt. Och jag ska sluta vara en fegis.
Tack Kristian för din visdom och din vänskap. Jag glömmer dig aldrig.
