Jag var sjuk i går. Jag var sjuk hela helgen också. Det är inte roligt att vara man och sjuk. Det vet alla som någonsin sett en. Det är förstås inte kul att vara sjuk oberoende vem man är. Men jag har insett att det ibland kan vara nödvändigt att vara sjuk – näradödenupplevelsen till trots. Det är en time out för kroppen. Kanske också för själen.
Hur sjuk man är avgör förstås hur man ser på det. Men, visst är det märkligt hur tillvaron stannar upp genast när kroppen säger ifrån. Att så många saker ska samspela och fungera korrekt för att vi ska vara ”friska” hör nog till de största av undren med mänskligheten. Men ohjälpligt kommer det stunder då allt inte fungerar som det ska. Kroppen drar i handbromsen. Nu visste jag ändå att det här går över. Att jag igen stiger upp ur sängen och återvänder till jobbet. Det var förtröstansfullt. Hade jag en värre diagnos skulle jag knappast ha sett så ljust på min däckade tillvaro.
Nu behövde både min kropp och min själ en paus, vilket påtvingades med hög feber och ett och ett halvt dygns sömn. Jag tvingades ringa jobbet och säga det där svåra: Jag är sjuk, räkna inte med mig idag. Bara för att som svar få: Krya på dig. Kom inte hit före du är frisk. Ett stilla konstaterade då jag lade bort telefonen: Jag är inte oersättlig. Så skönt att igen få bli påmind om den verkligheten.
I någon slags glansbild av en sjukdag hemma, bäddar man ner sig i soffan med varm saft en spännande bok och familjen samlad runt sig, som ett stödjande team. Så är det förstås inte. Verkligheten är att man ensam i en ostädad bostad, svajar fram till toaletten med bultande huvudvärk och feberfrossa och knappt kan bärga sig tills man får stupa tillbaka under tre täcken. Kylskåpet och böckerna förblir oöppnade.
Vi förstår inte alltid vårt eget bästa. Men någon eller något säger ibland stopp. Men jag tror vi måste sluta se sjukdom som ett tecken på svaghet eller tillkortakommande. Att tillfälligt vara ur spel kan i själva verket erbjuda en behövlig hållplats i verkligheten. Det betyder att först ladda ur ackumulatorn helt för att sedan ladda fullt. Lite som de äldre batterierna i våra elektroniska rackerier, som måste kalibreras så batteriet visste när det är fullt och tomt.
Också vårt batteri kan indikera full laddning, fast apparaten sedan slocknar, strax då vi utför något som kräver ens lite mera energi. Efter ett par dagar i vertikalt läge, vet vi kanske igen hur mycket vi förmår och var gränsen går för det mänskliga.
