Har fått två existentiella örfilar på en vecka. Båda smockorna har delats ut av samma skäl: jag har ältat döden igen. Det gör man ibland i min bransch men det här var ett helt privat oroande, min egen död och mina barns död. Den första smockan kom när den ena av mina fem fina tog ett sådant där äckligt och total oförutsägbart skutt rakt ut på gatan när vi gick hem från dagis. Eftersom min amygdala och kanske även min frontallob inte funkar fullt normalt för tillfället skrek jag rakt ut: DU DÖÖÖÖÖR!! FATTTA!!!
Små människor kan bli både döva och blinda av ett sånt vrål men de dör inte av det. Däremot dör de av helsingforsbilister som inte bara har vajsing med amygdalan utan med hela hjärnsystemet för de kör helt oansvarigt och skulle absolut inte kunna bromsa in framför en oförutsägbart skuttande 3-åring. Den blonda lilla beautyn börjar inte ens gråta utan svänger sig sakta om och med ferdinandfransar runt blåa stora blinkar hon några gånger och säger: ”Mamma, jag förstår inte varför du är så rädd för döden. Den är inte farlig. Bara man väntar så kommer det en prins och pussar en och sen är allt som vanligt igen.” Och sen blink blink med fransarna. ..
Så hade jag aldrig tänkt på uppståndelsen. Så hade jag aldrig tänkt på Snövit. Att Jesus är prinsen och jag är Snövit. Men det gör jag nu mellan Alko och Alepa och tänker att hon kanske har rätt. Att jag måste sluta oroa mig. Särskilt om jag nu tror på uppståndelsen. Men det där med väntandet är inte heller min grej. Gillar att vara med barnen nu. Att vänta ända till döden för att få ses igen känns just nu väldigt länge. Jag menar, jag hoppas att det är länge. Nä, sorry Elvi men jag köper inte det där. Din tidsuppfattning tillåter dig till dylika tröstande resonemang men siddu mamma är vuxen och ser det hela något mera komplext..
Det där sista sa jag förstås inte. Jag pussade och kramade och höll henne hårt så länge att alla de andra barnen höll på att bli överkörda istället. Den andra smockan samma vecka landade på åldrande obotoxad kind när väninnan, som inte är särskilt sentimentalt lagd, var på spontant besök. Jag avslöjade min oro för livets snara slut och hon tittade på mig över kaffekoppen, suckade och sa på utandningen: ”Dö då!” Hörde jag rätt? ”Dö då, är det nu så farligt? Det skall vi alla”. Det var befriande. Lika befriande som när jag slutade upp med att vara rädd för mördare. ”Mörda mig då!” sa jag en kväll och steg rakt ut i mörkret bland alla knivar och strypsnaror. Orkade inte längre darra och våndas och tydligen är det dags att igen släppa taget om en rädsla och bara gå livslevande rakt in i livet. Har bara ingen aning hur man gör. Har alltid levt med ett förbehåll och en visshet om att allt kan ta slut när som helst. Särskilt stor risk är det att dö när man är glad. Kan man bli kysst till livet fast man lever? Det skulle jag behöva. En varm och lång kyss av en prins som vill vara med mig fast jag är halvdöd och har lagt mig själv i en glaskista. Har en idé om vem den prinsen kunde vara, det är han som sexigt nog drar stockar här bredvid.
