Jag har börjat se serien Sons of Anarchy på Netflix. En serie där man får följa ett MC-gäng som säljer vapen, misshandlar folk och styr och ställer i sin egen lilla amerikanska småstad. En serie som både glorifierar och problematiserar den organiserade brotssligheten i allmänhet och MC gäng i synnerhet.
Det som får mig att reagera i efterhand är att jag i det senaste avsnittet ser dem bränna bort en ryggtatuering på en före detta medlem med sprit och blåslampa – och det känns, utifrån sammanhanget, obehagligt men rimligt. Jag kan ärligt talat inte säga om jag tycker det här är bra eller dåligt. Eller om det bara är. Men jag konstaterar i alla fall att jag inte är ensam som gillar det här.
För en annan av mina favoritserier, Breaking Bad, fick precis en Emmy (tv-seriernas Oscar) för bästa dramaserie. Breaking Bad handlar om en helt vanlig kemilärare och tvåbarnsfar som av olika anledningar börjar tillverka och sälja metaamfetamin vilket leder till snabbt snurrande spiral av olycka, lögner och mord. Lägg till detta att det snabbast säljande tvspelet i världen någonsin är det nysläppta GTA 5 där du får leva dig in i 3 grovt kriminella människors liv och uppleva allt ifrån strippklubbar till bankrån, mord och tortyr i förstapersonsperspektiv.
Gemensamt för de här tre succéerna är bland annat att du får en inblick i de mörkaste vrårna av en människa. Ingenting är svartvitt även om allt är karikatyriserat,och i seriens ramar kan ett mord ibland kännas helt motiverat. Du får en så stark sympati för människorna bakom fruktansvärda brott att du nästan bortser ifrån den enorma tragedi som t.ex. ett mord alltid är.
Jag vet att det är många som tycker att den här formen av underhållning är hemsk och att världen är på väg åt helt fel håll.
Jag vet inte. Det är svårt att med vettig argumentation försvar den här formen av underhållning. Särskilt om man som jag försöker ha en pacifictisk och kristen hållning till etiska frågor i verkligheten. Men jag kan inte komma ifrån känslan av att de här serierna på nått märkligt sätt är BRA för mig. Jag är helt övertygad om att de här serierna och spelen påverkar mig, men är osäker på om de ger en positiv inverkan eller en negativ.
Hjälp mig fundera. Vad tycker du?
Är den här utvecklingen av underhållning bra eller dålig för mänskligheten.
Jag vet ärligt talat inte.
Läser boken Peacework av Henri Nouwen. Han tar upp Resistance, Prayer och Community som tre lika viktiga delar av att skapa fred. Citerar ställen som jag tycker var tankeväckande och i vår kultur ganska radikala:
”It might seem contrived to extend the ”No” of the peacemakers against nuclear war to a ”No” against violent public entertainment, destructive stereotyping and even self-loathing. But when we are trying to develop a spirituality of peacemaking we cannot limit ourselves to one mode of resistance. /…/ Full spiritual resistance requires a ”No” to death wherever it operates.”
Och om våld i underhållning: ”Any suggestion that these real or imagined death games are healthy ways to deal with our ”death-instincts” or ”aggressive fantasies” needs to be discarded as unfounded, unproved, or simply irresponsible. Acting out death wishes either in fact or in the imagination can never bring us any closer to peace, whether it is peace of heart or peace in our life together.”
Hm.
För svartvitt för mig.
För mig är inte ”dödsspel” ett sätt att hantera mina aggressiva fantasier. Jag är nästan aldrig arg och har aldrig känt ett behov av att vara våldsam. Inte ens i sportsammanhang.
Jag tror inte på våld som en lösning på problem, men har inga problem alls med våld som underhållning i spel eller på film. Dock inte omotiverat.
Att spela ett bra fightingspel (som t.ex. Streetfighter) är strategi, tävlingsinstinkt och kvicktänkthet. Jag tänker inte en sekund på några konsekvenser om det hela hade varit på riktigt.
Kanske jag borde. Men det är inte våldet som gör att jag spelar.
Inte heller är det våldet i sig som får mig att se på Breaking Bad eller Sons of Anarchy.
Men självklart är kulturen en spegel av vår verklighet. Jag är mer dock skeptisk till att det funkar åt andra hållet.
Jag vill ändå tro att den den här formen av underhållning är självreglerad. Tycker att Sons of Anarchy har blivit betydligt sämre nu på slutet, vilket jag också skrev om nyligen (obs, innehåller spoilers så klicka bara på länken om ni har sett fram till säsong 6). Detta mycket på grund av att jag inte sympatiserar särskilt mycket med huvudkaraktärerna (främst Jax) längre – just för att deras illdåd har gått över gränsen. Det som får oss att bry oss om komplicerade karaktärer som gör dumma saker är föreställningen om att de egentligen är bra människor, som råkat göra misstag. Om misstagen blir för många och för kallblodiga – då tappar vi tålamodet.
Klickar inte eftersom jag är på säsong 1 och gillar Jax.
Men håller med om analysen.
Jack Bauer i 24 är ett annat exempel på hur man lyckas bygga en moralisk sympati för en karaktär som gör saker som jag aldrig skulle godkänna om de hände i verkligheten.
Men det är ju just det. Jag tror inte min moraliska kompass påverkats på nått sätt av de här serierna.
Jag är fortfarande starkt emot tortyr eller utilitaristiskt tänkande. Men Serierna har gett mig en större förståelse för varför det existerar.
Jag har blivit mindre svartvit…
Bra att lyfta fram det allt råare underhållningsvåldet i spel och medier. Försvararna låter sig knappast övertygas av argumentet att spelen gör människor våldsamma, och kritikerna, ja, de ser ju sambandet tydligt. Forskarna torde vara litet mer försiktiga i sina bedömningar. En del användare är kanske mera benägna att påverkas och leva ut det de spelar beroende på personlighet, socialt sammanhang mm.
Frågan är vilka bedömningskriterier vi har för den här typen av våldskultur. Att själv tycka om och ägna sig åt denna typ av underhållning är knappast en etisk bedömning i sig. Att däremot fråga sig vilka värderingar ett spel, film, eller tv-serie innehåller och se det i ett större sammanhang är ett ansvar som ingen av oss kan frånta sig/varandra.
Som forskningsobjekt kan det förstås vara intressant att se hur underhållningsvåldet ”speglar samhället” eller något sånt. Däremot torde det väl ändå vara ganska klart att underhållningsvåld starkt kan ifrågasättas och kritiseras ur en kristen etisk synvinkel. Det bibliska begreppet shalom (fred i hela dess omfattning) rimmar verkligt illa med våldskulturen i medierna. So yes, illa för mänskligheten som ett svar på din fråga.
Spec gällande GTA V har jag funderat. Är det rättvist att det mest satsade spelet i världen handlar om våld o sex o mord och därför är ”of limits” för fredsälskande kristna? Är det rätt att ekonomiskt stöda en sån spelindustri som rättfärdigar sina spel med att det finns en marknad för våld? Ska man sätta sig i en roll där man inte kan ”leva som kristen förebild”? Är våld mot fiktiva människor bara fiktivt våld?
rättvist är det absolut inte. Men man kan konstatera att den här typen av kultur väcker känslor och kittlar. Mer än t.ex. gudstjänster och andra ”kristna aktiviteter”.
kan man/ska man försöka göra nått åt det? Jag antar att vi konsumenter har makt att förändra. Frågan är bara om vi vill
Nu har jag inte sett Sons of Anarchy eller spelat GTA, men jag tycker ändå att diskussionen är intressant – och svår. Och den får mig alltid att tänka på katarsisbegreppet, det här som redan de gamla grekerna talade om när de gick på teater. Att det var renande att leva sig in i det dramatiska som hände på scenen.
Jag älskar fiktion. En av de teser jag driver med störst intensitet är att vi lär oss något om vad det är att vara människor genom att ta del av berättelser – och att en fiktiv berättelse kan vara lika bra på den punkten som en så kallad Sann Historia. Det är romaner som har lärt mig att om jag hade levt i Tyskland under andra världskriget hade jag kanske också varit nazist. Att jag inte har några garantier för att jag skulle ha gjort det som i efterhand visade sig vara det goda valet. Och det är lite samma känsla jag ibland har när jag tar del av berättelser som innehåller våld. Att jag ibland kan balansera på den där gränsen – när är det för mycket, hur länge håller det sig inom ramarna för det som hjälper mig och andra att förstå vad som kan driva en människa till våld?
Och gör vi det här till en vidare diskussion kunde man också diskutera hur konsumtion framställs i populära tv-serier (att Sex and the City helt säkert bidragit till att västerländska kvinnor blev lite mer införstådda med att de borde vara besatta av handväskor). Eller hur synen på könsroller ser ut (jag slutade läsa Twilight-serien efter första boken eftersom jag blev så provocerad av att stackars Bella jämt försatte sig i farliga situationer som superhjälten Edward måste rädda henne från samtidigt som han allra mest var tvungen att trycka undan de djuriska lustar han kände gentemot henne).
Och samtidigt: Ett spel, en tv-serie, en roman, en teaterpjäs där allt alltid går rätt till och livet levs just som det borde blir oftast totalt ointressant. Det finns ganska lite utrymme att berätta om hur det genomgoda besegrar det genomonda. Här nere på jorden är det i allmänhet vanliga människor med både goda och onda sidor som skapar sina berättelser. Det är också den sortens fiktiva karaktärer som väcker mitt intresse.
Bra problematiserat! Det finns så många dimensioner av det här och inga enkla svar. Finns det nånsin… 🙂