Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Solidaritet

6 Aug , 2013, 14.36 Mårten

 

Bortskämd, privilegierad och nöjd. Det är min känsla så här på slutrakan av sommaren. Det går verkligen ingen nöd på mig. Det gör det däremot på många andra – som jag iskallt förträngt i semestereuforin.

 

Min sista arbetsinsats före semestern var en intervju med internationella röda korsets operative chef Yves Daccord. Han sa sig uppfatta en ökad solidaritet bland vanligt folk då ekonomin i övrigt går utför. Donationerna ökar.

 

Att ställa upp för andra och visa medkänsla är viktigt då budgetanslagen för hjälparbete hotar minska. Nödställda länder väntar sig i stället att rikare länder ställer upp, då krisnationerna börjar suga på ramarna. Många vill hjälpa, men är det för att en dag själv kunna bli hjälpt, eller som tack för tidigare hjälp av någon annan? Eller är det pur osjälviskhet? Solidaritet?

 

Som konfirmander pluggade vi budorden och det skojades friskt om det elfte och tolfte budordet: ”sköt dig själv och skit i andra”, samt ”den som tar, han har”. Det är nog rätt långt från kristen etik och tanken på solidaritet. Solidaritet är ju en ganska vänsterinriktad ideologi, vilket också upprepades för jämnan i de socialistiska sydamerikanska länderna. Solidaritet upprepas som ett mantra i de politiska ledarnas tal. Samtidigt lyser solidariteten ofta med sin frånvaro där fattigdomen är påtaglig. – Varför skulle vi betala skatt, det har vi inget för, säger sydamerikanen och skrattar åt vår godtrogenhet, då en tredjedel av våra löner går till ”samhället”. Även till bistånd. Men inte nödvändigtvis av solidaritet, utan enligt lag. Stillar det kanske ändå vårt kollektiva samvete?

 

Under de senaste åren har de romska tiggarnas situation vevats av och an. I internationellt perspektiv borde detta inte vara något problem. När jag bodde i Bryssel upplevde jag samma fenomen i tiopotens. Folk uppmanade mig att inte ge dem pengar: allt går till maffian. Samtidigt borde ju deras dystra uppsyn haft inverkan på EU-politiker och -tjänstemän som praktiskt taget snubblade över dem när de skyndade mellan mötena. Nu vädjar EU-länderna sinsemellan till solidaritet.

 

Vi har råd att hjälpa andra. Men jag tror att de som gör mest nytta snackar minst om det. Tomma tunnor skramlar mest, sägs det. Att vara solidarisk kräver inte så mycket snack, utan mest en human inställning till oss själva i förhållande till omvärlden. Den kan i praktiken framtvingas genom att laglydigt betala skatt. Men inställningen den måste vi lära oss och, vågar jag påstå skulle göra oss nöjdare med allt gott vi de facto har.

 

Läs också

En kommentar

  1. Erkki skriver:

    Jag tycker själv att det är kul att ge, och att budgetera en summa pengar som ska gå till ändamål man tror på.

    Jag har nångång tänkt dyka in i min egen kyrkas, Metodistkyrkans, grundares John Wesleys tes om pengar förtjäna så mycket du kan, spara så mycket du kan, ge bort så mycket du kan. Which he did. Han sägs ha haft förutsättningar att bli 1700-talets mediamogul på sina mycket populära skrifter, men påstods ha lämnat bara två silverskedar efter sig i bouppteckning. Nåh, legendvarning förstås här. Men någonstans har detta säkert också omsatts i praxis och mera teori om privatekonomi, vilket jag skulle vilja veta mera om.

    Att betala in tresiffrigt ibland ger en också en känsla av inflytande. Det kanske inte nödvändigtvis är så att det alltid är en extrem egen fattigdom som nödvändigtvis alltid är den tydligaste solidariteten med omvärlden. Utan pengar kan man inte göra någonting extra. Jag kan rentav ibland känna själva idén med amerikansk fundraising, att den som har också ger, kännbart, och att det inte alltid nödvändigtvis är ”för att döva sitt eget samvete”, som vi i en avundsjuk europeisk medelklass säger.

    Fast jag är inte å andra sidan för att bygga ett samhälle på allmosor, utan jag är beredd att betala mera skatt och jag tror att det finländska samhället har bra instrument för att styra resurser rätt – i fall vi till exempel skulle starta en ny procentrörelse, där vi committar oss till att betala 1 % mera till sektorer som vårt eget stadsfullmäktige ignorerar … Fast det konstiga är att det har blivit ”fult” att ha mindre pengar och konsumera mindre och att man då måste känna sig som en nationalekonomisk förrädare. Så skör kan vår euroekonomi väl ändå inte vara.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *