Mårten skrev för några dagar ett inlägg om solidaritet. Det var ett bra inlägg, och jag är glad för att det blir tal om solidaritet även här på Andetag. Så jag tänker spinna vidare på hans tankar lite grann.
Mårtens inlägg handlade en del om solidaritet sett ur ett internationellt, låt oss säga komparativt, perspektiv. Det jag dock har för ögonen just nu är solidaritet med dem som finns här hemma. I Myrbacka i Vanda, där jag bor. I Helsingfors. I Kuopio. I Lappland. Finland, liksom. En sak jag har märkt under de senaste åren, då jag har stött på medlemsvärvare för olika välgörenhetsorganisationer, är att så gott som samtliga av dem alltmer har börjat betona den verksamhet de bedriver i Finland. Det kanske är ett uttryck för den där gamla dängan: Think globally. Act locally.
Hur som helst gläder det mig. Det visar på att organisationerna är medvetna dels om att solidariteten är något som alla länder och alla befolkningar behöver, och dels om att man faktiskt kan väcka solidariska känslor i andra genom att anknyta till något som ligger en nära. Det behövs solidaritet i Finland nu. Inte någon stel och vänstervriden solidaritet, utan en sådan som osar av rättvisa och av en sober blick på det egna samhället. Även här finns hemlösa, hungriga, fattiga, svårt sjuka, utmärglade. Jag ger själv några euro i månaden åt Helsinkimissio och ett par andra organisationer som verkar för att främja dem som mår dåligt och har det illa ställt här i Finland. (Jag stöder också två organisationer som arbetar internationellt, so don’t complain that I only pat the back of my fellow countrymen.)
I sitt inlägg skriver Mårten att ”jag tror att de som gör mest nytta snackar minst om det”. Att ”tomma tunnor skramlar mest”. Och delvis kanske det är så. Men det finns undantag. Jag tror rentav att det just i det här fallet finns gott om undantag. Jag är själv ett av dessa. Det mesta jag skriver osar av solidaritet och min känsla av att alla avigheter i samhället måste börja rättas till nu, inte om tjugo år eller under nästa regerings tid vid makten. De jag känner som bär på en stark solidaritet för folk i allmänhet och vissa i synnerhet, de är så gott som undantagslöst sådana som också skriver och talar om det eller engagerar sig på olika sätt i föreningars och organisationers praxis.
I mitt allra första inlägg här på Andetag skrev jag: ”För mig har kristendomen alltid burit inom sig ett svaghetens försvar.” Så är det fortfarande. Därför talar jag vitt och brett om solidaritet, därför skriver jag om fattigdomen i Finland, därför skriver jag om psykiskt sjuka som inte får den vård de behöver pga. att samhället vid varje ekonomisk reform så gott som undantagslöst kapar av vårdens resurser.
Klaga inte. Agera. Det är det jag påminner mig själv om gång på gång. Jag är faktiskt lite stolt över att jag tar mig själv på orden.
