Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Religionsfrihet

4 aug , 2013, 13.56 Sofia Mirjamsdotter

 

Religionsfrihet. Det är ett vackert ord. Frihet att tillhöra vilken religion man vill. Frihet att själv välja vad man vill tro på. Frihet att ta till sig eller förkasta vilken trosinriktning som helst. En frihet som även bör gälla barn, eller? Kan ett barn ens fatta ett sådant beslut? Hur ska föräldrar agera om de själva är övertygade om att till exempel den som inte tror kommer att kastas i ett brinnande helvete, kan man begära att den föräldern inte gör allt för att få barnen att tro? Om barnet på grund av föräldrarna väljer att tro, kan det sägas vara ett eget beslut? Det är med stor sannolikhet knappast ett självständigt taget beslut. Var går gränsen för hur en förälder får fostra religiöst?

Aftonbön? Gudstjänsttvång? Får en förälder säga till sitt barn att en specifik trosinriktning är den enda rätta? Om föräldern faktiskt är övertygad om det? Vad skiljer religiös fostran från andra typer av värderingar som föräldrar försöker överföra till sina barn? Vare sig de är politiska eller moraliska?

Som förälder vill man ge sina barn det bästa. Man vill ge dem en bra grund att stå på. Är man troende och tron för en själv står för trygghet och en bra grund, då vill man givetvis ge detta till sina barn. Samtidigt som ordet religionsfrihet innebär att barnet ska ges möjlighet att välja själv. Och även om barnen förr eller senare, i vuxen ålder, själva kan välja att fortsätta tro eller att förkasta, så präglas barn djupt av vad de får lära sig i barndomen. Kan vi då tala om religionsfrihet?

Jag vet många vuxna, uppvuxna i religiösa rörelser, som envist hävdar att föräldrar inte ska få indoktrinera sina barn. Vuxna som anser sig skadade för livet av att ha tvingats på en livsåskådning och levnadsregler som de i vuxen ålder väljer att ta avstånd ifrån. Jag vet också att den barnatro jag fick i söndagsskolan och genom aftonbönen var något fint, som skänkte mig en trygghetskänsla, samtidigt som syndaregistret skrämde slag på mig.

Jag har som förälder försökt att vara både politiskt och religiöst obunden. Det är naturligtvis en omöjlighet, eftersom man som förälder självklart genom både ord och handlingar inte kan vara neutral och därmed överför många av sina värderingar till barnen. Men jag har försökt att vara tydlig med att mina barn har ett fritt val. Jag har försökt att informera om olika möjligheter, om andra trosinriktningar än mina egna, för att ge dem möjlighet att fatta självständiga beslut om vad de vill tro eller inte tro. Det är så jag ser religionsfrihet.

Samtidigt har jag åsikter och värderingar som jag verkligen försökt banka in i mina barn. Som att alla människor är lika mycket värda, till exempel. Men det är det ju jag som tycker det, alla tycker inte det, borde jag då ha avstått från att försöka banka in detta i mina barn, och istället erbjudit dem alternativa värderingar utan att berätta var jag själv står? I min värld – självklart inte. Lika självklart som jag antar att det är för många djupt troende att vidarebefordra sin tro till sina barn.

Hur tänker du? Går det att kombinera tron på religionsfrihet som en viktig ingrediens i ett demokratiskt samhälle med att försöka överföra sin egen religion till sitt barn?

Läs också

13 kommentarer

  1. Jörgen Lundquist skriver:

    Hur många, eller andel av folket, menar du är av en annan åsikt än att ”alla människor är lika mycket värda”?
    Det är väl ändå en minimal skara människor.
    Det uttrycket är ochså ganska svävande. Är alla människor är lika mycket värda lönemässigt? Nej, det tror jag inte du tycker. Har du ”bankat” in det i dina barn?
    Man ska behandla alla människor lika, men behandlat du lokalvårdaren på jobbet på samma sätt som om du skulle träffa statsministern eller kungen?
    Nej, att få barn att tro att om man tror på den rätta guden hamnar man i himlen och att alternativet då (om än osagt) är helvetet, är i mina ögon barnmisshandel
    Har du förklarat för ditt barn att du är ateist i förhållande till de över 3.000 andra gudar som människor har trott på och fortfarande tror på, än den du tror på? Min ateism har bara gått en gud längre än vad din har…

    • Daniel C skriver:

      Eller kan man se det som att din ateism har gått 100% längre än vad min har, och det är ganska mycket faktiskt 😉

      • Jörgen Lundquist skriver:

        Hur tänkte du nu? 100% ? Hur får du ihop det? Är du ateist när de gäller andra gudar (över 3.000 st) än din egen? Ja, det är du! Hur får du det till något annat?

      • Jörgen Lundquist skriver:

        Det är klart. Om du tror på ungefär 1.500 olika gudar, så är jag 100% mer ateist än vad du är…

  2. Christina E skriver:

    Jag har några gånger kommit på mig själv med att säga ”det sägs att..” då jag talar med barn om bibliska händelser. Då känner jag väl att jag inte serverar färdiga sanningar utan lämnar lite utrymme för barnet att tänka och behandla det jag berättat.

    • Jörgen Lundquist skriver:

      Kallar du de ”bibliska händelserna” för myter när du pratar med ditt barn? Eller är du själv exempelvis övertygad om att syndafloden har ägt rum? Delade moses röda havet på riktigt? Blev Jesus levande igen efter att ha varit död i tre dagar?
      Pratar du med ditt barn på samma sätt om andra myter? Exempelvis om hur Poseidon var/är havens och flodarnas gud, och hur sjömän tillbad Poseidon i hopp om ett lugnt hav och offrade hästar i havet till hans ära. Eller hur Oden offrade sitt ena öga i Mimers brunn för att får visdom, och hur hans korpar Hugin och Munin flög runt i världen för att berätta för Oden vad som hände där.

      Vad tror du händer när man dör, om man inte tror på den gud som du tror på? Har du antytt till ditt barn att man troligtvis hamnar i helvetet då? I så fall, vilket val ger du då barnet?

      • Magnus skriver:

        Jörgen, vi har vår tradition och andra har deras. Den största myten i vår del av världen är den kristna myten. Det är knappast meningen att barnuppfostran ska handla om att skola barnet till en expert i komparativ mytologi. Det är klart att vi inte kan tala på samma sätt om andra myter eftersom de inte hör till vår tradition och på så sätt inte är en del av oss. Människan har haft sina myter i alla tider. Inget konstigt med det. Jag tycker ditt perspektiv är aningen överdrivet rationalistiskt. Och det säger jag som en person som inte är dogmatisk. Jag förhåller mig till religionen snarare psykologiskt.

  3. Mats skriver:

    Gud har alltså skapat hela universum i all sin oändlighet? Trots detta är han så sjuttons småaktig att han bekymrar sig om människors öden och handlingar? Det förefaller tyvärr inte riktigt logiskt att någon som är allsmäktig skulle ha lust, ork, tid eller intresse att blanda sig i mänskliga förehavanden och dela ut belöningar resp. straff på vårt pyttelilla sandkorn till planet. Men låt oss säga att Gud verkligen är så futtig och småskuren trots sin allsmäktighet. Har mindre lyckligt lottade människor i U-länder kanske aldrig bett om lite mer vatten eller mat? Garanterat. Men av någon oförklarlig anledning har Gud i sin allsmäktighet sett det lämpligt att icke förläna dem denna ”lyx” som vi tar för givet. Tyvärr verkar det ibland som om religion är menat för svagsinta själar, som hyser tankar om övernaturliga krafter p.g.a. rädsla eller p.g.a. en lite sjuttons befängd egoism. Religion är ett mänskligt påfund och vår moraluppfattning borde inte få vara beroende av några myter, vare sig det är bibliska myter eller några andra. Någon svarade på ett av mina tidigare inlägg att tack vare Jesus får man kraft att bli ännu godare, kraft att förlåta ännu mer. Knappelunda, man är precis så godhjärtad eller ondsint som man är. Att söka ytterligare kraft ur en illusion är bara höjden av intellektuell ohederlighet. Visst, jag tror att man kan bli en bättre människa om man anammar det ena eller det andra ur bibeln. Bibeln innehåller massvis med visdomar och diverse nyttiga levnadsregler som man visserligen ” får banka” in i sina barn (tycker jag) så länge man kommer ihåg att påpeka att dessa ord härstammar inte från transcentdenta väsen utan från människor, den tidens filosofer kort sagt. Dessa självutnämnda profeter hade visserligen fått om bakfoten att det var Gud som talade via dem, men i en tid av outgrundlig okunnighet om världens beskaffenhet så var det knappast så konstigt heller och detta faktum får således inte hållas emot dem.

    • Mats skriver:

      Förlåt mig, detta avviker lite från själva ämnet, men jag måste… Säg mig varför religösa människor tystnar totalt varje gång jag undrar hur i hela fridens namn det kommer sig att den ”allsmäktige” Herren finner det lämpligt att miljontals människor, rentav miljardtals, lever utan rent vatten, utan mat, utan tak över huvudet, utan ett människovärde?! Detta är kanske den största orsaken, vid sidan om att det är fruktansvärt intellektuellt ohederligt förstås, varför jag så starkt ogillar religion. ”Ja men vattenbristen i t.ex. Afrika beror väl på klimatet där borta?” Detta kläckte en religös kille ur sig en gång när vi diskuterade religion. ”Vad spelar det för sjuttons roll vad det beror på, sa du inte alldeles nyss att Gud är allsmäktig? Torde väl inte vara så himla svårt för någon som är ALLSMÄKTIG att ändra på den saken”, svarade jag. Syftar icke ALLSMÄKTIGHET på en makt som är gränslös? Va? Jaa men men alltså ööh huh… Tystnad. Min religösa samtalspartner fortsatte efter en kort paus ”Men, jag brukar nog ibland inkludera människor som har det svårt i mina böner”. Mitt svar: ”Gör någonting konkret istället för att sitta på ditt blekvita arsle och be till sagofigurer. Det är ju helt SOLKLART att det inte hjälper någon över huvud taget. Det inser du ju väl? Du är väl inte helt genomkorkad trots allt?” Det insåg han förmodligen inte eftersom han avslutade diskussionen, så som så många religösa gör, med att hänvisa till Guds vilja och att vi har ingen rätt att ifrågasätta den. Personligen skulle jag känna mig som alla tiders egenkära skitstövel om jag satt och tackade Gud för en massa strunt i mitt liv, fullt medveten om att andra människors böner, om låt oss säga en skvätt vatten, ALDRIG NÅGONSIN blir besvarade. Så mitt råd åt min försoffade samtalspartner och övriga bekvämliga västerländska Jesus fans är att sticka iväg till ett valfritt u-land och hjälpa dem som ni påstår er be för. Sluta be och gör någonting som faktiskt har betydelse. Slösa inte bort er kärlek på något som inte finns där, när det finns miljontals människor som är i stort behov av er välvilja. Är det kanske inte som Einstein sade: Only a Life Lived for Others Is a Life Worth Living! Ursäkta igen för att detta spårade ur en aning… men på denna fråga tycks jag aldrig få ett tillfredställande svar. Varför?

  4. Gunnel Högholm skriver:

    Kunskap om livet är egentligen allt vi behöver. Religionernas gudar är litterära gestalter och saknar liv precis som alla växter, djur och och övriga livsformer som beskrivs i ilitteraturen..
    MÅNNISKANS LIV STARTR FRÅN ETT ÄGG OCH EN SPERMIE OCH LIVSLÄNGDEN ÄR INTE BESTÄMD. VI LEVER VÅR EGEN TID .SÅ GLÖM ALLA FANTASIER OCH HIMMEL OCH HELVETE.

  5. Pirjo skriver:

    Jag är kristen och jag har lärt mitt barn att be och vi pratar om Gud och Jesus och bibeln och allt det där hemma. I skolan går hen i Livsåtskådningsklass istället för religion. På så sett tycker jag att hen får det ateistiska synsättet också, av någon som inte är färgad av sin tro, så som jag är. Barnets farfar är gammal katolik som blivit buddist och barnet har av farfar fått små statyer av Buddha. Vi har vänner av många olika trosåtskådningar, kristna, muslimer och t.o.m. hinduer.
    Jag har genom åren fått den uppfattningen att tro är naturligt för oss människor, om det sedan är tron på ödet eller slumpen eller på en eller flera gudar. Barn tror på mycket, som vi vuxna inte tror på, tomten så klart, tandfen, påskharen men också på osynliga vänner och troll iskogen osv. De barn som jag träffat, som inte har tro i familjen, de tror också fast på sitt eget sätt. De funderar också på vad som händer efter döden och hur människor blir till. Varför vi är annorlunda än djur osv.
    Som kristen är det lätt för mig att prata med mitt barn om dessa saker, då jag känner att svaren finns i min tro. Sen får hen bestämma vad hen själv tror, utifrån de olika källor som finns i hens liv. Blir hen påverkad av min tro, ja det blir hen och jag ser inget fel i det. På samma sätt blir hen påverkad av mina vanor – är jag stökig och tappar bort saker eller håller jag ordning och lägger saker på bestämda platser. Äter vi grönsaker och frukt hemma, kött eller fisk. Hur mycket rör vi på oss. Allt det där som tillhör vardagen. Varför skulle det då vara fel att ett barn också får lära sig att tro eller inte tro av sina föräldrar?

  6. Patrik Lindholm skriver:

    Ett barns fantasi ger prov på den fantastiska föreställningsförmågan som utvecklas i mycket tidig ålder – bevisligen före det utsatts för indoktrinering av någon teistisk världsåskådning – och som förmår oss att framställa sinnebilder av t.ex. överlägsna mänskliga egenskaper. ’Farbror Ronnie har dubbelt så långt skägg som pappa, jag kan föreställa mig någon med hundra gånger längre skägg än farbror Ronnie’, ’Usain Bolt springer tio gånger snabbare än mig, jag kan föreställa mig någon som springer tusen gånger snabbare än Usain Bolt’, ’jag lyfter tusen gånger tyngre saker än en myra…’ osv. Kort sagt: människa + superkrafter = supermänniska; därav härkomsten av vilken som helst gudsföreställning som en beskriven antropomorf totalitär övermakt.

    Det utomordentligt fina med barns intellekt är att de slutar tro på tomten, påskharen, tandfen och Monstret i Garderoben vartefter deras kunskapsnivå stiger i samband med åldersenligt ackumulerad inlärningskapacitet. De slutar prata om julgubben offentligt efter en viss ålder antingen genom att ha tagit reda på sanningen själv eller för att de hånats av andra barn, vilket manar dem till att tänka över sina föreställningar, för att kunna gå vidare med sin trovärdighet inför andra i behåll. Problemet och eventuellt orosmomentet i religionsutövandet påminns om när vuxna människor försöker med fruktansvärt dåligt motiverade nödlösningar och oärliga förevändningar ge stöd åt sitt bagage av önsketankar som antagit proportioner av vanföreställningar. Att anamma som visdoms- och informationskälla för barn en bok som fungerat som primitiv lagtext åt bevisligen obildade fornmänniskor som förtryckte och förföljde andra folk, indikerar en idioti och illvilja motsvarande den hatiskhet och åtskiljan anstiftat av författarna; detta beaktande både en eventuell bokstavlig fundamental eller en mer moderat dispensionalistisk tolkning av boken ifråga.

    Det faktum att största delen av bibelläsande föräldrar väljer bort de lindrigt sagt anstötligare delarna ur texterna i t.ex. Tredje Mosebok om hur bruden skall stenas ihjäl på sin fars tröskel är hon inte jungfru på bröllopsnatten och inför sina barn klänger sig hellre fast vid skapelseberättelsen, arvsynden, Noaks regnbåge, de tio budorden och Jesus, visar att de själva inser hur fruktansvärt skevt, verklighetsfientligt och förnuftsvidrigt innehållet – nästintill en hel Bibel – de facto är. Det är ett utomordentligt faktum att det inte finns den minsta rationella orsak att tro på någonting av det som sanning.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *