Jag lägger lillebror, två månader och sex kilo, i vännens famn. Varma armar tar emot honom. Det känns både bra och dåligt. Bra för att jag är trött, för att både mina armar och rygg behöver vila. Helst skulle jag ta en tupplur – igen. Bra för att lillebror har flera öppna famnar än min. Men dåligt för att jag ju egentligen aldrig, aldrig någonsin vill släppa honom.
Jag inser att det är något lurt, att det är hormoner och andra kemiska vapen jag tampas med. Förnuftet tycker det är utmärkt, ju fler som sköter bebin dess bättre. Hjärtat tycker att arbetsfördelning suger. Det finns tydligen inget val när det kommer till modersinstinkt. Den går inte att finjustera, tona ner lite grann. När bebin smackar så vaknar mamma för att mata. Blotta tanken på att han skulle skadas gör att det vänder sig i magen.
Det finns mammor som inte vågar lämna bebin ensam med pappan. Det finns mammor som villigt ligger prick stilla i timmar bara för att bebin råkade somna på deras mage. Det finns mammor som gråter när bebin får sina första vaccin. Förnuftet säger att det här är nonsens men hjärtat nickar igenkännande. Kärleken går inte att justera.
Och så finns det mostrar som inte kan besluta sig för NÄR det är dags att säga åt det 4 -åriga syskonbarnet att ” nu orkar jag inte leka Katt och Mus mera”.Mostrar som inte har egna barn och som har svårt att säga nej. Syskonjbarnet i fråga råkar vara en livlig en och visst är det ju bra att barn rör på sig ! Barn lär visst (nästan) aldrig få färdiglekt, , så mosterskärleken gör att vi båda springer några varv fler runt huset än moster egentligen skulle ha lust till…