I hela mitt liv har jag haft en dröm. Troligen kommer den aldrig att gå i uppfyllelse helt, och den ändrar också innehåll och karaktär över tid. Men den grundar sig i en önskan om frihet från tingen. Frihet från ägande.
Ibland tänker jag mig denna frihet i form av att inte äga mer saker än att de får plats i en ryggsäck som jag kan bära med mig överallt, gå åt vilket håll jag vill och inte ha skäl att vända åter. Självklart faller detta på det faktum att jag ändå vill ha ett hem. En trygghet, någonstans att ta skydd när omvärlden blir övermäktig. En dörr att stänga om mig.
Den mer realistiska varianten är att helt enkelt inte samla på mig grejer. Att inte äga någonting som jag absolut inte behöver, eftersom prylar äter energi. Jag älskar att rensa och städa ut, och varje gång jag gör det frågar jag mig var alla saker kommer ifrån? Hur kommer det sig att jag har så mycket grejer som jag aldrig använder? Skåp och garderober är fulla av saker som jag glömt att jag hade, kläder jag inte kunnat ha på flera år för att inte tala om de där märkliga bra-att-ha-sakerna, de där man kanske fått eller köpt för något speciellt tillfälle och sedan behåller för att ”den kan vara bra att ha någon gång”. Problemet är bara att när man väl behöver den där prylen vet man knappt om att den finns, än mindre var man lagt den, och så köper man en ny eller löser det på annat sätt.
Jag är ganska duktig på att rensa och kasta. Regelbundet går jag igenom mina skåp och lådor, sorterar och rensar ut sådant som jag inte längre behöver. Jag ger bort, säljer och kastar sådant som ingen annan kan tänkas vilja ha eller behöva. Få saker ger mig en sådan känsla av frihet som att åka iväg till soptippen eller något insamlingsställe och dumpa gamla saker. Framförallt ger det mig energi. Energi att göra saker istället för att ägna tiden åt att damma av gamla saker som ändå inte är till någon nytta.
Men trots detta rensande har jag fortfarande alldeles för många saker, som jag uppriktigt sagt inte förstår var de kommer ifrån.
Kläder som är fina och som jag tänker att jag ska kunna ha när jag gått ner några kilo.
Saker som på ett eller annat sätt är förknippat med ett minne. Frågan är vad minnet är värt om det krävs en fysisk pryl för att locka fram det?
Jag har onödigt mycket porslin i fall att jag någon gång skulle behöva servera middag åt fler personer än som ryms i mitt hem.
Köksredskap som visserligen är användbara även om de bara kommer till användning någon gång vart tredje år, och jag frågar mig hur det skulle gå om jag den där gången vart tredje år inte hade den där creme brulee-brännaren. När jag tänker efter inser jag att jag nog aldrig använt den, men jag tänker att om jag mot förmodan skulle få för mig att göra en creme brulee så är den ju bra att ha. Även om det nog inte kommer att hända.
Men drömmen lever kvar, och för varje gång jag rensar blir jag lite modigare, lite djärvare. Gör mig av med fler och fler saker som medvetet sparats för att de kan vara bra att ha eller som jag kanske trott att något av barnen vill ha någon gång. Och varje gång känner jag mig lätt, det är som om en tyngdlöshet infinner sig i både kropp och hjärna när jag rensat ut, och ju mer jag kastar desto större är lättnaden.
Vem vet, om jag fortsätter så här kanske jag står där lagom till jag är pensionär, utan mål och med en ryggsäck. Då ska jag gå dit näsan pekar och låta mig ledas av slumpen, ödet, eller om det kanske är Gud.
