För mig som är van med skrivbordsjobb och möjligen ett jumppapass i veckan – som höjden av kroppslig aktivitet – var det här med graviditet och att föda barn som att få en rak höger av moder natur själv. Om förlossningen fysiskt går att jämföra med ett maratonlopp så tycker jag att det psykiskt kändes som en andra pubertet.
Så här sitter jag nu med en bebis i famnen och själv totalt mosad till både kropp och själ, 10-0 till naturen. Ändå hade jag en högst normal graviditet och förlossning. På sjukhuset kände jag att jag var i trygga händer även om den medicinska smärtlindringen inte hjälpte mig helt optimalt. När den välsignade epiduralbedövningen släppte fanns den galna smärtan kvar. Alla gjorde sitt bästa men det fanns ingen total kontroll över förlossningen, över naturen, inte ens på sjukhuset.
Och lika bra är väl det, eller? Visst ska det få vara lite överväldigande när en ny människa kommer till världen. En liten knockout får man vara beredd att ta.
Men man undrar ju nog, alltså Gud, det här systemet för hur barn blir till. Hur tänkte du här? Skulle det inte vara enklare ifall båda bara kissade i en pöl och människoynglen utvecklades i vattnet? Tack i alla fall för att jag överlevde trots att naturens pansarvagn just körde över mig! Tack för ett friskt och fint barn! Ge min familj och mina vänner humor för att orka med den hormonella tonåring jag förvandlats till. Amen.
