– Kan vi fara hem? Det var den dagliga fråga treåringen ställde mig under utlandssemestern. Han syftade inte på Helsingfors, utan vilken plats som helst där han sovit natten innan. Han kände sig lika hemma på varje plats vi kom till. När vi väl åkte hem, låg Helsingfors långt nere på hans prioritetslista. Till sitt riktiga hem ville han inte före han väl var på flyget. Det kan tolkas som att han känner sig hemma var som helst – eller att han helt tycker sig sakna ett hem.
Jag har bott på 15 adresser de 18 senaste åren. Dessutom ett drygt halvår på olika hotell. Jag har alltid känt mig hemma där jag bott för tillfället. Till och med i armén. Ibland har jag tänkt jag borde rota mig djupare och få en hemkänsla. Samtidigt tror jag hemkänslan mera beror på omständigheterna än byggnaden i sig. Eller förstärker det hemkänslan att t.ex. se träden på gårdsplanen bli fullstora?
Varje jul och sommar åker jag till Österbotten och känner att jag kommer hem. Trots att jag bott lika stor del av mitt liv på annat håll, som där.
– När kommer ni hem nästa gång, frågas i något skede under varje vistelse där. Det är rätt skönt med en plats som räknas som hem, fast man inte bor där. Jag tror att hemkänslan kan spridas på många håll. Jag känner mig också hemma i Vasa, Åbo och Bryssel, fast jag bara bott där kortare perioder.
På den här bloggen har flera funderat kring om man kan känna sig hemma i en församling. I många andra länder blir församlingen som en utökad familj. Man delar glädje och sorg över generationsgränserna. Finns det en enda sådan församling i detta land, vore jag intresserad av att stifta bekantskap med den. Här hälsar man på sin höjd på andra kyrkobesökare med en försiktig nick. Så är det inte i ett riktigt hem. Inte ens i de finländska. Hemma ropar man glatt hej till varandra och kramas och pussas och lyfter upp de små i famnen. I alla fall om man kravlöst tycker om varandra. Och det borde vi väl också göra i kyrkan. Om den ska kännas som hemma.
