I november 2005 började ungdomar sätta eld på bilar i Paris förorter. Jag förstod aldrig riktigt varför, jag antar att det var för långt borta. Men en sak var jag säker på det skulle aldrig kunna hända i Sverige, fina trygga Sverige…
Nu sitter jag förvirrad och läser rapporter om hur bilar satts ibrand i Stockholms förorter och jag inser att det omöjliga är möjligt.
Dessutom sitter jag i Portugal och skriver. Ett av de länder dom den ekonomiska krisen drabbat hårdast och här finns en växande frustration både på hur de lokala myndigheterna (miss)sköter problemet, men också på hur EU med regleringar, miljö och livsmedelsstandarder tar bort möjligheter till jobb.
Som en tredje faktor har jag de senaste åren förbluffats över hur främlingsfientligheten vuxit i Sverige och Finland. I samband med kravallerna i Stockholmsförorterna så var det ett par av mina helt vanliga facebookvänner som började dela helt uppenbart invandrarfientliga länkar och artiklar. Det trodde jag aldrig skulle hända.
Lätt skakad av hur historien upprepar sig börjar jag fundera på andra saker som jag tror aldrig skulle kunna hända. Nytt världskrig? Etnisk rensning i Sverige/Finland? Totalkollaps av ekonomin?
Jag inser att jag lever i en betydligt otryggare värld än vad jag inbillat mig… Men å andra sidan – inte orkar jag tänka på sånt nu…
Jag har ju semester!
Det är skärmmande men tillika så stort att det är svårt att greppa. Jag är rädd för att framtiden ser ut som i nån sci-fi-film efter tredje världskriget. Jag VILL inte vara med i en sån värld. Jag vill ha det tryggt och säkert, jag vill inte att människor ska lida för alla dumheter som görs…
Vi ska nog vara ganska glada över att vi bor på en så trygg plats som vi gör. och det är naivt att tänka att det fortsätter för all evighet. Antar jag.