Förra veckan stod jag på tågstationen i Myrbacka, på väg till stan. En man stod där med en liten röd bok i handen. Jag blev nyfiken och gick fram och frågade om det var en Bibel han hade i handen. Jo, det var det. Han stod först och pratade med någon som uppenbarligen var en bekant till honom. Vid min fråga vände han sig mot mig och bredde ut båda sina händer och började berätta om Jesus. Så klappade han till Bibeln i med sin handflata och sa att boken är den viktigaste ägodel han har. Inga hot, inga överdådiga eller aggressiva försök till omvändelse, bara kort och gott detta att Bibeln var viktig för honom.
Och ja, jag trodde på honom när han sa det. Det var något med hans ögon som såg så innerliga och faktiskt övertygade ut. Det var en fin liten stund på perrongen Myrbacka. Så kom tåget och mannen med Bibeln gick vidare medan jag gick in och satte mig.
På tåget råkade den här mannens bekanta sätta sig ner på en plats nära intill mig. Jag hörde honom tala med någon i telefon. Han sa att hans kompis hade talat om Gud och Jesus på tågstationen. Så sa han något lustigt: ”Jag skulle kanske ha kunnat slå ner honom, men han hade ändå fortsatt.” Det han sa fick mig, av någon orsak, att fundera på hur övertygad jag själv egentligen är, på vad jag beredd att göra för att hålla fast vid mina övertygelser. Men så hoppas jag ju förstås att jag—eller någon annan i världen heller för den delen (även om det kanske är en alltför optimistisk tanke)—aldrig blir hotad med våld pga. det jag tror på.
