Brukar du ge pengar åt tiggare? Det gör jag sällan. Orsakerna är flera – men inte vattentäta. Kanske någon luthersk tanke, att man ska göra rätt för sig. Jag har ibland förbarmat mig i länder där många är utelämnade åt andras godhet. Men jag har också blivit avrådd att ge pengar.
”Det är inte rätt sätt att ändra på orättvisor. ”
”Man lär dom att tiggandet lönar sig bättre än utbildning.”
”Allt går till maffian. ”
Jag har råd att ge pengar åt de som verkligen behöver det. Men jag har blivit allt mer försiktig med hur jag ger.
Jag tycker så gott som alla kan göra något för sin utkomst. I Sydamerika finns många som livnär sig som skoputsare. Det kräver inga stora investeringar eller så värst mycket kunnande. Jag har aldrig sett en skoputsare i Finland. Om folk behöver sysselsättning och pengar. Varför kan vi inte erbjuda bägge? Kanske för att vårt samhälle hindrar det, med en massa byråkrati men utan servicementalitet.
Vi ska hjälpa våra medmänskor. Bland annat därför betalar vi skatt. Den gynnar i förlängningen också fattiga, sjuka och outbildade i tredje världen. Dels genom Finlands eget bistånd (som kanske kunde vara större) – men också genom internationella organisationer som Finland deltar i. Frivilligt kan man ge mer. Men det är inte glasklart hur man hjälper bäst.
Många har skjutit ner principerna med bistånd som svarta bottenlösa hål. I stora organisationer kan det vara oundvikligt. En bekant skrev en bok om hur Hollands u-landshjälp inte lett någon vart under de senaste 30 åren. Alla miljoner till trots. Det är politiskt inkorrekt at hävda sådant. Kanske inhumant. Men hon ser krasst på det. Och hon kan tyvärr ha rätt.
Det gamla talesättet lyder att om man ger en man en fisk, hålls han mätt en dag. Om man lär honom att fiska, är han mätt resten av livet. Det är delvis sant. Men tänk om det inrättas krav på fiskekort. Eller fisken dör ut. Då är det slutfiskat. Och vad gör alla fiskförsäljare om alla börjar fiska själv?
Skulle biståndet haft önskad effekt, hade fattigdomen varit utrotad. Det är inte fallet. Så hur agerar vi barmhärtiga samariten, utan att det verkar som dagklubbens teater. När vi slänger ett tvåeuros mynt i insamlingsbössan bedövar vi tillfälligt vårt dåliga samvete. Jag bedövar ibland också mitt dåligt samvete – men är det faktiskt win-win?
Det där är så svårt. Ska den som tigger gå hungrig nu för att jag tänker långsiktigt och hoppas tiggarens barn en dag ska kunna vara mätta ”den rätta vägen” eller via andra kanaler. Jag brukar inte ge pengar åt tiggare då jag rör mig ensam. Men då jag har barnen med mig brukar jag ge. Barnen förstår det där med att hjälpa direkt. Jag vill lära dem att reagera på någon annans nöd. Och att sitta på knä i timmar är nog minst lika hårt som att putsa skor, kan jag tänka mig.
I ett band jag spelade hade vi en låt som handlade om just det jär.
Om hur vi ibland ger mest för att döva vårt samvete.
http://open.spotify.com/track/2Y5LHUJ4fWFvJNadtH70ge
//Daniel
Anna: Gissade jag inte är ensam om att vara kluven. Just hur man lär barnen är en relevant fråga, tror jag. Dels vill man lära barnen att ha empati och förstå att vi är lyckligt lottade. Samtidigt vill jag också lära mina barn att de ska förstå att varje mänska har ett ansvar, både mot samhället men också mot sig själv. Vi bodde ett par år i Sydamerika, där man konfronteras med frågan varje dag. Där blev det konkret på ett annat sätt, speciellt i de fall där också jag gav pengar, då sonen frågade ”Varför ger du åt vissa, men inte åt andra?” Då måste man också motivera för sig själv. Här i Finland brukar jag ge en peng åt barnen för att de ska ge åt sådana som uppträder med något som jag (eller de) uppskattar. Så där som tumregel.
Ja, frågorna är många! Men det finns också många bra exempel på lyckade projekt och framsteg.
U-landshjälpen har förändrat miljontals människors liv.
Dagens utvecklingssamarbete tar itu med orsakerna till fattigdomen genom att engagera människor på gräsrotsnivå, ute i byar och samhällen, att själva stå upp för sina rättigheter och utnyttja de lokala kommunala tjänster som redan finns, samtidigt som de får lära sig nya tekniker och färdigheter för att kunna förbättra sin egen tillvaro, med stöd av biståndspengar. På FMS där jag jobbar arbetar vi långsiktigt med lokala experter, som i sin tur allt mera lobbar politiskt. Det här är jätteviktigt för att förändringarna ska vara hållbara. Civilsamhället behöver få kunskaper om hur de kan påverka sin egen situation, och de får de också. I länder som drabbats av civila kriser och krig behövs först katastrofhjälp och stöd till flyktingarna, men internationella organisationer och kyrkor kan också vara med och medla för fred och försoning.
På vägen till jobbet ser jag brödkön som ringlar sig lång vid idrottshallen i Kvarnbäcken. Vid nästa transportbyte vid glaspalatset sitter tiggarna. Idag tänkte jag stanna och köpa liljekonvaljer, men hade för bråttom. När jag bodde i Peru brukade jag alltid köpa godis och tuggummi av barnen som var utsända av sina föräldrar för att sälja på gatorna, fast man inte borde understöda det faktum att de inte går i skola.
Det är jättesvårt!