Andetag

Den här veckans tema i bloggen har varit äktenskap och bröllop. Jag läser med blandade känslor. I år är det 20 år sedan jag gifte mig. Det känns som om det var i ett annat liv. Eller en avlägsen dröm. Jag skilde mig några år senare. Det var nödvändigt. Men det var fruktansvärt smärtsamt. Min skilsmässa orsakade min största livskris hittills, som varade i flera år. Därför att jag menade allvar. Därför att jag var beredd att gå nästan hur långt som helst för att hålla mina löften. Därför att mitt äktenskap var det enda riktigt mål jag satt upp i livet – att hålla ihop resten av livet. Jag kämpade alldeles för länge. Jag försökte så länge att jag nästan försvann. Det som var jag fanns inte mer, eftersom jag lade all min energi på att försöka förstå en annan människa.

Till en början var jag som i chock. Jag kan inte komma på ett bättre ord för tillståndet jag hamnade i när jag blev varse att vårt äktenskap inte skulle hålla. Jag skriver att jag blev varse, för det tog mig flera år att på djupet förstå att det var så det var. Och jag anklagade mig själv, framförallt för att jag hade kunnat vara så dum att jag lovat något som jag inte kunde hålla. Eller att jag trott på någon annan så mycket att jag mer eller mindre överlåtit planeringen av hela mitt liv åt någon annan, eller åt det som var vi som visade sig inte finnas. Jag trodde ju att vi var två om det. Men vi talade olika språk. Kartan ritas ständigt om utan att jag hängde med, utan att jag blev informerad. Under några år kastades jag mellan hopp och förtvivlan och min omgivning stod utanför och såg på utan att kunna göra så mycket. Eftersom ingen riktigt förstod hur jag kunde ha så starka principer. ”Men han lovade ju”. ”Men vi skulle ju hålla ihop hela livet”. ”Skilsmässa är inte ett alternativ”.

Till slut blev jag tvungen att fråga mig själv hur länge jag var bunden vid mina löften och min del av den gemensamma överenskommelsen, även om den andre parten för länge sedan övergett desamma. Och jag tvingades förstå att det går att bryta vissa löften. En överenskommelse är ömsesidig och det är inte rimligt att ensam hålla fast vid den.

Sedan några år lever jag ensam. Och jag saknar inte tvåsamheten mer än ytterst sällan. Det finns ögonblick då jag tänker att det hade varit fint att ha någon att dela med. Det finns stunder så jag önskar att jag inte varit så ensam. Men det är ingenting mot hur ensam jag stundvis kände mig i mitt äktenskap. Jag trivs väldigt bra i mitt eget sällskap, och det är också en gåva värd att vårda. Min relation till mig själv, som nog faktiskt är den viktigaste relationen i mitt liv, för om inte den fungerar kommer inga andra relationer heller att göra det.