Vem har du tillit till? I det längsta litar vi på att samhället ska stå upp för oss. Vad sker med mig om jag bli arbetslös, när jag blir sjuk, om jag tappar mitt pass och blir bestulen på alla mina pengar på resan? I Finland fungerar det här rätt bra – en trygghet man i andra länder höjer på ögonbrynen över. Det senaste exemplet på vår befrielse från ansvar är kanske finländarna som kidnappades i Jemen, men hjälptes fria med myndigheternas hjälp. Omständigheterna är oklara, men faktum kvarstår. Då vi inte själva klarar skivan, står storebror bakom och tar emot oss då vi handlöst kastar oss bakåt i någons famn. En bekant berättade att hon som barn övade tillit till sin pappa, som alltid tog emot när hon fällde sig bakåt. Hon litade fullt på honom. Ibland fick han släppa vad han hade i händerna för att fånga henne, när hon utan förvarning släppte sig raklång mot golvet.
Var gång något oväntat och snarast katastrofalt sker rycker myndigheterna ut och sköter markservice och stöd. Kyrkan kopplas också in, fast många inte annars bryr sig så mycket om vad kyrkan håller på med.
När jättevågen spolade över halva Sydostasien för några år sedan, beskyllde många snabbt ”myndigheterna” för tillkortakommanden. ”Någon ska ställas till svars”. Någon måste ju på något plan vara skyldig. ”Någon borde göra någonting”. Men det finns inte alltid någon skyldig – och vi mår inte nödvändigtvis bättre av att söka en syndabock. Även om det är enkelt och förståeligt att försöka kanalisera frågor och beskyllningar.
Finländarna brukar räknas som de mest belåtna skattebetalarna i världen. Jag betalar också glatt skatt när jag ser nyttan. Jag litar på att mitt Finland tar hand om mig då något går snett. Men jag kan inte, som vissa tycks tro, strunta i att också själv ta ansvar för mig och min familj. Det kommer ändå med största sannolikhet en dag då jag inte kan sköta allt själv. Då måste det finns något eller någon som står bakom mig.
Mina goda vänner sitter just nu vid sidan av en sjukhussäng och vakar över sin baby som är allvarligt sjuk. De får tack vare försäkringar och ett välfungerande vårdsystem, förhoppningsvis all den professionella vård och service de behöver. Men inte ens all världens läkare och försäkringar kan alltid hjälpa oss hela vägen. Tyvärr. Därför kan de – och många med dem – inte annat än ödmjukt knäppa händerna och be att någon som är större än oss ska räcka till där vi själva kommer till korta. För ingen av oss räcker alltid till. Fast vi vill det och ibland tycks tro det.
ps. Min väninna kastar sig inte längre bakåt utan förvarning. Men jag vet att hennes pappa finns där när hon behöver det på riktigt.
