Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

FIN vs SWE : pedagogik

14 maj , 2013, 22.16 Daniel Jakobsson

 


Det är inte mycket man är bättre på i Finland än i Sverige.

Knappast i hockey (två bröder Sedin är fler än en Mikael Granlund)
Knappast i Eurovisionen(fast i år hejar jag på fest-Krista före tråk-Robin)

Men på ett område har svenskarna börjat snegla avundsjukt på Finland.
Nämligen utbildning. Finland ligger i topp på undersökningar om elevers kunskaper och Sverige halkar efter på alla områden. Trots massiva utbildningsreformer i Sverige så verkar de inte ge resultat i undersökningarna och nu börjar man bli ganska ängsliga och undrar om man inte har gått fel väg när man satsat på den så kallade ”flum-skolan”. I Finland har man minsann betydligt bättre ordning i klasserna och man når högre resultat.

 

 Så – allt frid och fröjd… Lillasyster Finland får vara bäst i klassen på något i alla fall…
Det är bara det att jag tror inte riktigt att det stämmer. Jag litar inte på PISA resultaten för de säger bara en del av sanningen. Läste just en debattartikel om några finska lärare som besökte en svensk skola och insåg att där fanns mycket som saknades i den så hyllade finska skolan… Jag är ingen pedagog (d.v.s. att jag inte har nån utbildning), men jobbar mycket med pedagogik i konfirmationsarbetet. Under de senaste åren har vi försökt kasta ut all katederundervisning till förmån för kreativt och upplevelsebaserat lärande. Vi uppmuntrar till samtal och diskussion och sätter konfirmanden i fokus istället för det som den ska lära sig. Resultatet har visat sig vara  en kanske en lite sämre kunskapsnivå än tidigare men defintitivt en högre motivation och upplevelse av undervisningen. Från att ha tyckt att undervisningspassen var de tråkigaste på konfirmationslägren så nämns de nu bland lägrets höjdpunkter.

Kanske det inte är så viktigt att man som konfirmand inte vet i vilken ordning evangelierna kommer om man har fått en lust till att fundera på livets stora frågor? En nyfikenhet till att närma sig det som kallas för Gud och verktyg till att ifrågasätta, tro och tvivla.
Just det här tänket är det som den svenska skolan jobbat med under många år. Jag minns hur märkligt det var när jag i åk 6 fick en lärare som lät oss göra våra egna scheman, spelade Roxettelåtar på Engelskan och lät oss använda hela skolveckor till att göra en skoltidning (Röska posten <3 ) Jag förstod aldrig att jag lärde mig nått – men hade extremt kul… På skoltid!!!!

Så tyvärr Finland, ni är kanske inte bättre på pedagogik heller, trots fina testresultat
(Men Fazers blå är MYCKET godare än Marabous mjölkchoklad)

//Svensken

Läs också

4 kommentarer

  1. Simon skriver:

    JEP, håller nog med. Dessutom har jag hört att antalet nya innovationer är betydligt högre i Sverige, och att detta har orsak i flumskolan – man lär sig tänka helt enkelt.

  2. Christian skriver:

    Jag håller helt och hållet med. Jag har aldrig gått i svensk skola, men däremot haft förmånen att undervisa inom ett naturvetenskapligt ämne både vid ett finskt universitet och senare vid ett svenskt universitet. Bägge institutionerna hade ett gemensamt problem i att det inom gruppen av studeranden fanns individer som ansågs vara antingen ”svaga” eller uppvisade låg motivation. Det som skiljde sig markant var hur man valde att tackla problematiken. På finskt håll ansågs dessa studerande inte anstränga sig tillräckligt och man talade sig varm för ökad kontroll och mera krav ”von oben”, dvs inför flera obligatoriska uppgifter och kontrollera hårdare att studerandena löser dem själva och inte kopierar sina kamrater och resultatet blir bättre. Man pratade om ”att ta i med hårdhandskarna” för att höja resultatet och beklagade sig över att dagens gymnasium inte lär ut ordentliga grunder och att resultatnivån på i grundläggande kurserna därför blir allt sämre. På svenskt håll satt lärarna däremot bekymrade på kafferasterna, diskuterade och försökte komma fram till alternativa sätt att föra fram kunskapen så att eleverna skulle uppfatta undervisningen som mera entusiasmerande och då bättre ta den till sig. Man diskuterade också metoder för hur man kunde ge mera stöd åt de svagare studerandena utan att arbetsbördan för den enskilde läraren skulle bli oresonlig, och funderade över sätt att få studerandena mera involverade i själva lärande-processen. Vad jag kunde se, fungerade det svenska inkluderande systemet mycket bättre än det finska utlämnande, och även om de svenska studerandena kanske var aningen sämre rent kvantitativt, besatt de nog en djupare kvalitativ förståelse av ämnet. Och framför allt kände de sig mera motiverade och nöjda.

    • Daniel Jakobsson skriver:

      Intressant!
      Jag tror att man inom alla områden lätt väljer den ”enklare vägen”. Den som kräver minst jobb. Att tänka ett steg längre och att individanpassa är alltid jobbigt och resurskrävande.
      Men som sagt så kan det vara värt det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *