Vardagstro och söndagstvivel

Andetag

Får en förälder vara mänsklig?

12 May , 2013, 12.27 Sofia Mirjamsdotter

 

Den senaste veckan har många svenskar skakats av en tragisk nyhet. En pappa skulle lämna sin tvååring på dagis, men av någon anledning glömde han det, så barnet satt kvar i bilen hela dagen, och dog. I sociala medier har många ställt frågan om hur det kunde hända, och tonen har delvis varit väldigt hård. Jag skrev ett inlägg om att jag tror att det skulle kunna hända i princip vem som helst, och reaktionerna blev många. Jag har fått höra många säga att nej, det kan inte hända vem som helst. Några ropar på dödsstraff. Väldigt många anser att pappan inte är en lämplig förälder. Och frågan jag ställer mig är – hur mänsklig får en förälder vara?

Även om veckans händelse är extremt ovanlig, åtminstone i Sverige, så är argumentet att ”vissa inte borde få vara förälder” något som hörs då och då, i alla möjliga olika situationer. Jag har funderat mycket på det, och vad det egentligen betyder. I Sverige har det under en längre tid pågått en debatt om barnfattigdom. I den diskussionen hörs inte sällan någon säga att den som inte har en god/stabil ekonomi inte bör få ha barn. Den som röker bör inte få ha barn. Den som lämnar sitt barn på dagis långa dagar istället för att umgås med barnet borde ha tänkt sig för extra noga innan hen skaffade barn. Den som ser en förälder som skriker åt sitt barn i affären kan säga att den som skriker så borde kanske inte ha skaffat barn. Och så vidare.

Det är som om ett barns grundläggande rättigheter – att få kärlek, mat, och omvårdnad, inte längre räcker. Många verkar anse att barn dessutom ska skyddas från alla sorters olyckor, inklusive dem som bara orsakar skrapsår. Barn ska skyddas från besvikelser, besvikelser av sorten som lär barn att hantera livet i ett senare skede. Men framförallt ser jag en bild framför mig av föräldrar som är någon slags robotar, utan mänskliga egenskaper. Föräldrar som aldrig själva krisar, föräldrar som aldrig själva är ledsna, arga, trötta. Föräldrar som är immuna mot svårigheter i livet. Eftersom svårigheter kan göra en till en sämre förälder enligt de mått som verkar vara rådande.

Men. Barn är en del av livet. Barn är människor som delar livet med oss. På gott och ont. Och barn är människor som en dag ska klara sig själva, i livet. Livet är ofta ledsamt och svårt. Alla orkar inte riktigt hela tiden. Föräldrar är också människor som drabbas av sorg och besvikelser. Föräldrar kan tappa tålamodet, orken och koncentrationen.

Jag undrar hur de tänker som pratar om att införa ett föräldratest, innan en skaffar barn. För hur lämplig jag än är när testet görs kan ingen säga hur mitt liv senare kommer att te sig. Ingen kan säga om föräldrarna kommer att hålla ihop, ingen kan säga att jag inte kommer att förlora mitt jobb. Ingen vet om jag kommer att vara frisk, eller om jag kommer att bli sjuk. Ingen kan veta om jag tio eller femton år senare kommer att ha råd, tid, ork, och allt annat som krävs för att vara en perfekt förälder.

När jag fick mitt första barn var jag en fantastisk förälder. Enligt mina egna kriterier. Jag var ständigt närvarande, harmonisk och glad. Jag prioriterade honom först i alla lägen, hade honom med överallt, anlitade inte barnvakter och jag var pedagogisk, tålmodig och lugn. Bra så. Men vad värre var – jag dömde ut andra föräldrar. Föräldrar som inte var som jag. Föräldrar som lämnade bort sina barn till barnvakter var och varannan helg, föräldrar som tappade tålamodet och skrek åt sina barn. Jag kunde inte förstå ens hur en kunde bli arg på ett litet barn, ett litet barn är ju alltid oskyldigt. Och det kanske är sant. Men ingen är perfekt.

Först när jag fick mitt tredje barn insåg jag att det inte är så lätt. Mitt liv tog en annan vändning, av olika skäl. Saker hände som jag ej förutsett, och ej kunde ha förutsett. Jag lyckades inte vara lika lugn, harmonisk och tålmodig längre. Det hände att jag tappade tålamodet. Jag skrek och skällde på mina små barn, trots deras oskuld. Under en period var jag så deprimerad att jag knappt orkade ta mig ur sängen och laga mat åt dem. Jag var under många år en riktigt dålig förälder. Jag varken kunde eller orkade göra rätt. Jag var fullt upptagen med att försöka överleva själv. Och plötsligt insåg jag, vad jag borde ha förstått ändå, att en ska aldrig döma någon utan att ha gått i den personens skor. Vem var jag att titta snett på föräldern som tappar tålamodet inne i affären när barnet lägger sig på golvet och skriker? Vad vet jag om den personens dag, om föräldern, om barnet, om deras livssituation? Vad vet jag om varför föräldern tappar tålamodet? Vet jag inte det, bör jag heller inte döma.

Vi vill alla ge våra barn det bästa. Vi vill att våra barn ska vara lyckliga. Vi vill att våra barn ska känna sig trygga och vi vill att de ska klara sig bra i livet. Men jag tror att barn också klarar av att föräldrar är mänskliga. Jag tror att barn inte nödvändigtvis behöver bli traumatiserade för resten av livet för att en förälder mår dåligt under en period, försummar sina föräldraplikter. Jag tror att det är bra att barn förstår att föräldrar också är människor. Inte minst om man pratar med sina barn. Om inte annat så när de blivit lite äldre. Pratar om fel man gjort, försöker förklara och framförallt – ger barnens tolkningsföreträde. I slutänden är det alltid barnen som bestämmer vem som är en bra förälder och vem som inte är det.

Ibland kan ett litet misstag orsaka stor skada. Ibland händer olyckan på några sekunder, när en vuxen tittar bort. Det är fruktansvärt och svårt att förstå, ännu svårare att acceptera. Men tro mig, det kan hända dig också.
Åtminstone om du är människa.

Och så ett litet tillägg: Det sägs att det krävs en hel by för att fostra ett barn. Idag läggs väldigt mycket ansvar på den enskilde föräldern. Vågar du som förälder be om hjälp när det blir för mycket?

Läs också

17 kommentarer

  1. Anders Fagerlund skriver:

    Tack för ännu en klok krönika. Läste först litet motvilligt, kanske för att rubriken kändes för retoriskt självklar. Vem tycker inte att en förälder får vara mänsklig?

    Men inser sedan att det handlar om ett orimligt ideal som mer och mer har förs över på föräldragestalerna. Alltför välbekant. Det här fenomenet har alltid funnits. Förut var det den perfekta, nästan helgonförklarade hemmamamman som idealiserades. Nu bjuds vi på andra massmediala konstruktioner.

    Bra, Sofia! Bra att du är med och kämpar emot allt som bidrar till att öka stressen på dagens föräldrar.

  2. Doktor Cecilia skriver:

    Vilket viktigt och klokt inlägg! Tack för det!

  3. anna skriver:

    Jag rekomenderar denna artikel som vunnit pulitzer pris i USA på the washington post, ALLA kan men kommer inte glömma sitt barn i bilen. Det är hemskt och för förälderna själv oförlåtligt. men läs den först och tänk sen. bra skrivet!!!

  4. anna skriver:

    glömde längen så kalrt!!! här är den!!

    http://articles.washingtonpost.com/2009-03-08/news/36840402_1_courtroom-tissue-class-trip

    läs ALLA delarna

  5. Maria skriver:

    Du säger det jag borde hört från många av mina vänner för länge sen. Men så är det inte. Skuldbeläggandet börjar på en gång och tar aldrig slut. Det gör att jag hellre umgås med vänner som inte har barn. De har oftast en lättare syn på alltihop och en större förståelse, hur konstigt det än verkar. Jag sitter med tårar i ögonen efter att ha läst din text. Den säger så mycket om vårt samhälle idag. Där vi ska jobba över 100 procent, prestera i alla lägen och aldrig ta hjälp. Nu har jag snart mått dåligt över detta i 2,5 år som förälder. Känner nu att det får vara nog. Tack.

  6. Ursäkta om min svenska är inte perfekt. Jag har studerat svenska i bara 4 månader nu. Jag är en författare och mamma i USA och jag tror att din artikel är välskriven och ditt ämne är jätteviktig. Vi som föräldrar måste ge oss själva samma snällhet och medmänsklighet som vi ger våra barn. Föräldrar är inte perfekt. Vi lärar oss varje dag. Vi växler samtidigt som våra barn. När vi gör fel har vi möjligheten att visa hur man tar upp sig själv och förtsätter att försöka. Vi kan visa hur man förbättrer sig själv. Om vi kan inte behandla oss själva med snällhet våra barn kan inte lära sig att göra samma sak. Och det skulle vara tragiskt.

  7. Monika Ringborg skriver:

    Hej Sofia
    ¨
    Viktig fråga!

    Men än viktigare är nog att vi alla faktiskt inser att föräldrar ÄR mänskliga. Med tanke på alla krav som läggs kan man ibland undra om föräldrar betraktas vara det. Men jag tror att föräldrar dömer andra föräldrar hårdare, vilket är märkligt, men förståeligt. Har man skuldkänslor själv eller en ambition att göra allt rätt, är det kanske lätt att leta fram fel hos andra. Det kan förklara det Maria skriver: ”Det gör att jag hellre umgås med vänner som inte har barn. De har oftast en lättare syn på alltihop och en större förståelse, hur konstigt det än verkar.”

    Vi som inte har barn, har inget att försvara oss emot. Det kanske inte är så svårt då!

    Monika

  8. Cecilia Ekhem skriver:

    Tack Sofia för att du har ork och förmåga att formulera det som behöver uttryckas, säga det som behöver höras. Helt enkelt: tack!

  9. maria skriver:

    Ja bra skrivet. Utan att lägga skuld på någon, men för att försöka dra lärdom av fallet funderar jag på hur mycket hjälp den här familjen fick från sin omgivning? Tror inte något sådant drabbar någon som inte av någon anledning är ganska trött eller stressad och hade behövt avlastning. Som sagt krävs det en by för att uppfostra och ta hand om ett barn. Inte alla föräldrar har en by tyvärr. Och dem ska vi hjälpa inte döma.

  10. Mikkis skriver:

    Breaking news, en icke-perfekt förälder, vem hade anat?! Uuh, stoppa pressarna! Då jag var liten talade mamma om att ”gå med håven”.

  11. Eva skriver:

    Jätte fint skrivet! Plus poäng!! Ibland blir jag som förälder ledsen av att vara just ”mänsklig” – får ångest: ”jag kan inte ha barn!” Eftersom jag hade svårt att hitta en lämplig partner i tiden och led så att säga av ”hjärtesorger” och sökte den rätte, tog en vän friheten att t o m påstå att ”du passar inte att bli mor!” När jag är trött med barnen nu, brukar jag ibland få det som flashback och jag tror det är ganska illa… I någon diskussion gick perfekta föräldrar så långt att de t o m rekommenderade ”körkort” för att få barn!!! Inga psykiska problem får man ha, typ lida av ”nedstämdhet”, man får inte vara för känslosam eftersom det orsakar just trötthet och argsinthet, man måste ha stabil ekonomi etc. etc. Snart får vi väl ett pass för detta och de som inte får ”rätt” att föröka sig får bära gula stjärnor på rockärmen, så att man på ”marknaden” kan träffa vet vem som är ”rätt” partner… Hej, vänta litet, var hände det så och när???

  12. FC skriver:

    Tack för en fin krönika till nattningen. Och jo, jag tror att det kan hända *alla*. Och att vi alla kan göra absurda saker. Jag har vandrat iväg till tvättstugan med mobiltelefonen och kollat täckningen varannan sekund medan jag plockade in den torra tvätten. Först inne i lägenheten igen (där barnet sov gott fortfarande) insåg jag att det var babywatchen som skulle ha följt med och vars täckning var viktig för att veta om hon vaknade (eller om andningslarmet – ve och fasa – hade utlöst). Skadan av att gråta ensam i 5 minuter hade förstås varit mer begränsad, men även utan stress kan man vara just disträ. Nyheten fick det att knyta sig i magen på mig, inför den ångest denna pappa måste ha. För att jag kan vara rätt förvirrad. Åka till veterinären utan katter, försöka skaffa barnvakt för barnläkarbesöket, ge kassören en napp som betalning… Hur många gånger har man inte haft en kaffekopp på diskbänken en halv minut när man gör iordning välling? Burit barnet ned för trappan med två sopsäckar och högklackat. Och hur lever man då vidare med skadan? Med ångesten? Nej. den som är utan skuld må kasta den första stenen. De andra av oss kan för ett ögonblick tänka sig in i hur förfärligt det hade varit om det just en av de gånger vi själva gjort tokiga saker som var *den* gången. Om det varit, just det, vi…

  13. Petra Hultgren skriver:

    Oj! Det här det bästa jag har läst på länge och en skön kontrast till alla ”så här undviker du konflikter med ditt barn” bloggar och böcker som finns. Jag tycker det är är bra med dem ibland då vissa faktiskt kan komma med bra tips, men för det mesta tycker jag att de skickar en signal om att det inte är ok att ha konflikter med barnen. Man förutsätts kunna lägga sin egen frustration och ilska åt sidan och lugnt tala till barnet med sammetslen röst ” men lilla hjärtat, nu tänkte jag att det kanske skulle vara bra om du inte slåss” osv.

    Det finns också mycket texter om att vi som vuxna måste acceptera alla barnens känslor och att det är ok för dem att vara ledsna och arga. Visst är det viktigt, men kanske ännu viktigare är att vi som föräldrar tillåts visa våra känslor, för det är ju SÅ vi visar våra barn att det är ok att vara ledsen och arg. Jag tror också mycket på att diskutera med barnen efteråt. Vad var det som hände? Varför blev du/mamma/pappa så arg?

    Din text har verkligen gjort mig tillfreds, så tack!

  14. Chris skriver:

    Det var det bästa jag läst på länge. Det vi, som inte längre har egna barn kvar i hemmet, kan göra är att vara den där byn som hjälper, som stöttar och som faktiskt talar om för föräldrarna att vi alla är människor och att man får vara mänsklig. Men också att man kan be om hjälp när orken tryter.

  15. Sonia Jansson skriver:

    Fantastiskt skrivet. Idag, mer än någonsin, behövde jag läsa detta. Du är så klok. Så klok!

  16. 1970 skriver:

    Nu blir jag antagligen kritiserad för att vara omänsklig,men jag förstår faktiskt inte vad det barn som som Sofia skriver om i kolumn (det som dog av värmeslag) har att göra med att göra med att barn måste lära sig att hantera besvikelser i livet ?! Det samma var på vippen att hända i Vasa för ett par veckor sedan. En förbipasserande såg den panikslagna flickan och lyckades få ut henne. När pappan kom till platsen blev han ARG på den man som hjälpt flickan ! ?!? Jag påstår inte att de som t ex lämnar sina barn i en stekhet bil gör det med vett och vilje. M:-en i fall som dessa kan mänskligheten stå båda parter dyrt.Jag utgår från att båda papporna vid dethär laget lärt sig av sina misstag-även om priset i det första fallet blev för högt .Jag naser det trots allt vara en viss skillnad på om barnet lämnas i en stekhet bil eller om det inte tillåts klättra i träd för att det ju också kan vara farligt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *