Jag var femton år när jag lämnade den Pingstförsamling som jag vuxit upp i.
Jag var engagerad och ifrågasättande. Det senare uppskattades inte av alla, det förra uppskattades inte av mina jämnåriga, som nog tänkte att jag var alldeles för seriös i min tro.
Jag döpte mig redan som sexåring, och jag gjorde det för att jag ville bli en fullvärdig medlem i församlingen.
Jag är inte den som smiter ut bakvägen, så jag höll någon form av tal i kyrkan. Jag förklarade varför jag inte ville vara kvar längre. Det hade ingenting med Gud att göra. Jag hade inte förlorat min tro, som många kanske trodde. Jag lämnade eftersom församlingen inte fungerade som den familj jag ville att den skulle vara. Den familj som enligt min bibeltolkning var hela poängen med en församling. Jag kände inte att jag kunde vara mig själv och ändå få vara med fullt ut, jag kände mig utanför. Detta förklarade jag inför en församling som först säkert tänkte att ”där är hon igen, varför kan hon aldrig bara vara tyst?”, men som under tiden jag pratade faktiskt lyssnade. Somliga grät, och efteråt blev jag tagen åt sidan av en äldstebroder som hävdade att det var sådana som jag som behövdes i församlingen. Det var för sent.
Det är nu många år sedan, men jag börjar förstå att en familj kan se ut på olika sätt. Och att man inte nödvändigtvis älskar eller känner sig älskad i sin familj, åtminstone inte hela tiden. Jag märker det inte minst när jag hör andra kritisera eller ifrågasätta kristendomen i allmänhet och frikyrkan i synnerhet. Fortfarande, fastän det är många år sedan jag stegade ut från Pingstkyrkan i Sundsvall för att inte återvända som en av dem, börjar jag genast försvara både religionen och människorna och inte minst den frikyrkorörelse jag själv levde i.
Själv kan jag kritisera. Jag kan vara väldigt hård. Jag skräder inte orden när jag talar om allt jag tycker är fel eller fungerar dåligt inom kristendomen eller många församlingar. Jag tar mig rätten att göra det. Men när någon annan kritiserar rycker jag likt en storebrorsa som retas till vardags ut till försvar.
Ni vet – jag får gärna prata skit om min bror, min mor eller min partner – men nåde den som gör det utan att tillhöra familjen! Hur jobbig jag än tycker att min mamma är vill jag inte att någon annan ska kritisera henne. För att inte tala om sina barn, som man tjatar på och tjafsar med, men vill att alla andra ska älska.
Så när någon utomstående, det vill säga någon som aldrig haft närkontakt med kristendomen eller en kristen församling, ifrågasätter, slår ner på och kallar kristna för lättlurade idioter – då är jag inte sen att förklara hur fel de har.
Alltså måste det vara så att rötterna är djupare än jag själv velat medge. Att församlingen trots allt var min familj, på gott och ont. Och att släktskapet aldrig kommer att utplånas hur mycket jag än försöker ta avstånd.
Hur tänker du om detta, är det viktigt att församlingen fungerar som en familj? Och framförallt – vad innebär beskrivningen ”familj” för dig?
För mig var det länge en självklarhet att se församlingen som en familj. Men till slut blev kanske frustrationen och besvikelserna för stora.
Nu tycker jag att det är ganska skönt att tillhöra en församling med flera tusen medlemmar där de flesta inte syns till i kyrkan alls. Svårt att sätta fingret på varför och vad det är som gör församlingen till församling (förutom att man betalar kyrkoskatt). men sen är det ju också så att jag inte släppt tanken på en familj utanför släktfamiljen. Att ha vänner som man är trygg med och som man vet ställer upp när det behövs är ovärderligt. Samtidigt vet jag att det inte är alla förunnat. Kanske är det frikyrkans starkaste kort – Tillhörigheten som inte baserars på hur väl man trivs med varandra eller om man har samma blod i ådrorna…
”Guds familj är världens största…” sjunger vi. Vi har en tendens att ta till bilder också i de religiösa sammanhangen som är djupt mänskliga. Mest stör dig mig när man sätter mänskliga epitet på Gud, men det är en annan sak. Att vi tagit in familjebegreppet i församlingssammanhang tycker jag är lite tu-delat. Jag upplevde senaste söndags gudstjänst oerhört givande och meningsfull och eftersnacket vid kaffet gick på djupet. De flesta kände jag, men att kalla dem för min familj känns inte som det allra mest träffande. Det är mänskor jag är trygg med också fast vi har olika åsikter. Att vara tillsammans inför Gud och med varandra är sammansvetsande.
Hade orsak innan jag kom till kyrkan att fundera igenom vad vi i vår församling – åtminstone vi som har jobbat i gudstjänstdiakonatgruppen – ser som det väsentliga i strävandet med att vi skulle vara flere och flere som är med och bygger gudstjänst. Där träder bilden av Guds folk fram. Vi hör ihop och känner samhörighet, men inte behöver vi vara nån familj för det. Familjekonceptet kanske – som det också sades – fungerar i de mindre sammanhangen med närhetens bonus och som värst inkrökthetens belastning.
Jag har tillbringat tiden mellan 21-30 år i olika frikyrkoförsamlingar, och sökte alltid efter den där familjekänslan. Lättare var det ju mindre församlingen var. I en större församling har en hemgrupp ofta varit viktig. Att ha den här andliga familjen var för mig församlingens viktigaste funktion, så jag har svårt att tänka mig att vara engagerad i en församling som inte lever på det sättet.
Oj vad jag kände igen mig i det du skrivit här Mymlan!
Tack för att du säger det så bra och ger hopp till oss andra som tänker och agerar på liknande sätt.
Som svar på Daniels fråga på facebook om vad vi har med oss från den kyrka vi vuxit upp i:
Från barndomen nästan uteslutande positiva saker. Tillhörighet, ett självklart budskap om att Gud fanns och älskade en. Minns sedan den stora chocken som kom när jag återvände till de kyrkliga sammanhangen som 14-åring. Detta att det var mitt, men ändå inte. Detta att man plötsligt krävde en massa saker av mig, att det fanns en måttstock som jag inte levde upp till. Nu handlade det kanske inte så mycket om den faktiska församling jag var skriven i och deras anställda, utan mer om de kristna sammanhang jag rörde mig i, det som i praktiken var min församling.
Länge våndades jag över den där lådkristendomen. Den lilla fyrkantiga lådan jag upplevde att jag borde klämma in mig i. Den stora lådan med färdiga lösningar som räcktes mig: här är din tro, här är de åsikter du förväntas ha, här är musiken du ska lyssna på. Det gnagande dåliga samvetet över att jag inte lyssnade på den där godkända kristna musiken, att jag oftast inte ens tyckte att den var bra – men att det tog tid innan jag vågade säga det högt. Tonårstiden i de kristna sammanhangen var en evig skärseld, att slitas mellan att man inte levde upp till kraven och att samtidigt ha ett inre uppror mot att behöva passa in. Men det fanns ju ljuspunkter också. Kanske allra mest bland en del av de sunda vuxna som man ibland hade vett att prata med. Jag hade mått bra av att göra det oftare.
Familjekänslan är superviktig för mig. Har växt upp i en ekumenisk familj och tillbringat tid i flera olika församlingar under mitt liv. Att hitta den ”perfekta” församlingen går nog inte. och jag känner igen Sofias funderingar. En församling bör vara en miljö som ger de växande möjlighet att, med trygga människor som älskar en för den man är, få utvecklas till den man är skapad att vara. Har sett alldeles för många tumskruvar och hårda attityder som mer liknar dressyr i många fall.
Får mig att tänka tillbaka till den tid som medlem i Pingstkyrkan. Att känna en nästan magnetisk tillhörighet till mina ”syskon i tron” är en av mina starka upplevelser med ”familjen” och det oberoende av plats. Å andra sidan upplevde jag också den dogmatiska enfalden som kännetecknar fanatiska rörelser. Allt är svar eller vitt , rätt eller fel, synd eller frälsning.
Det upplever jag även i dagens samhälle att fanatiska rörelser försöker att förenkla vardagens grå nyanser till sanningar som är rätt eller fel, död eller liv. Det skrämmer mig mer än någonsin. ”Familjen” blir då en grupp som tar sig rätten att döma och till och med förgöra andra ”familjer”. De som inte har den ”rätta” sanningen.