Jag kan inte bli minister. Rätt snabbt skulle jag ställas till svars för något av mina tusen tillkortakommanden. Om inte annat skulle jag fällas för att som tonåring ha blivit betald svart för mina jultomteinsatser i grannskapet. Sådant är inte acceptabelt. Inte för en respektabel medborgare. Inte för en förebild. Inte ens fast det skett i ett tidigare liv. Inte om vi andra får avgöra.
Vi har alla skelett i garderoben. Frågan är vem som tål att bli synad så noga som omvärlden tycks kräva. Så skandaler och avslöjanden grävs fram varje vecka. Ministern som skulle motarbeta grå ekonomi, undvek själva att betala skatt. Toppidrottaren som var hälsans ambassadör fastnade för missbruk. Var blev förebilderna?
Vem erkänner att de fastnat i kollektivtrafikens biljettkontroll? Vem medger att de luggat sitt barn som haft sönder mobiltelefonen? Vem säger högt att de kastat glas med hushållsavfallet, när glasinsamlingen finns två kilometer bort? Normen är väl att allt sköts enligt paragraferna? Men har vi icke-ministrar ett skyldighet att alltid betala skatt? Eller har vi icke-toppidrottare rätt att förstöra vår kropp med missbruk?
Offentliga personer ska synas mera ingående än du och jag. Samtidigt gäller samma regler och lagar oss alla. Varje tågresa kräver biljett. Det är inte tillåtet att lugga ett barn. Man bör sortera avfallet. Oberoende vem man är. Men vi försöker i regel offentligt framstå som prickfria. Handlar det så om våra uppdateringar i sociala medier, vårt CV eller vid kaffebordsdiskussionerna. Det är sällan ok att sänka gardet och erkänna vår bristfällighet.
Så vad orsakar då skenheligheten i samhället i stort? Blir vi hårdare mot omvärlden och mera förlåtande mot oss själva? Jag tycker det kunde vara tvärtom. I alla fall om vi ska bli ministrar.
