Vardagstro och söndagstvivel

Okategoriserade

Ingen drar barnlöshetskortet

27 apr , 2013, 07.27 NinaÖ

 

Det är fult att dra ”Mammakortet”, det vill säga att använda sitt moderskap som argument i en diskussion. Det har Anu Silfverberg i våras lärt oss med sin bok Äitikortti. Man får inte heller gå för långt eller villa bort sig  i sitt moderskap. Att vara mamma är bara en del av livet och man ska inte låta barnet ta över helt och hållet.

Jag tror inte att jag villat bort mig så mycket i något som under den tid vi försökte få biologiska barn men inte gjorde det. Av någon anledning tar den ofrivilliga barnlösheten över livet. Tankarna kretsar till slut bara kring ovulation, graviditetstest, andras stor magar och den egna tomma famnen. Det blir nästan maniskt. Ändå är det sällan som någon drar ”barnlöshetskortet” i diskussioner eller debatter. De är få som berättar om vad de går igenom. Vilket sorgearbete de kämpar med fastän det är rätt vanligt med ofrivillig barnlöshet. Ungefär vart femte par har någon gång i livet svårt att få barn fastän de skulle vilja.

Jag berättade inte heller. Istället jobbade jag massor. Skrev gradu. Skaffade hund. Åkte på praktik till New York. Så här i efterhand ser det ut som en kreativ och dynamisk tid i livet. Det var det säkert – också. Men lika mycket handlade det om smärtlindring. För att inte villa bort mig totalt i barnlösheten.

För mig fanns hjälpen i andra människor med samma livssituation. Dem hittade jag på adoptionskurserna. På kvällarna, efter långa pass av barnpsykologi och tropiska sjukdomar, diskuterade vi inte anknytningsteori. Då talade vi om de barn vi så hett önskade oss men som inte kommit.

Jag tror att alla skulle må bättre om de ofrivilligt barnlösa åtminstone skulle berätta att de bär på ”barnlöshetskortet”. Jag önskar att jag hade gjort det. Kanske hade det minskat på missförstånden och de sårade känslorna. Livet är ett tillsammansprojekt. Det är underligt hur mycket lättare det är att bära sorger tillsammans.

13 kommentarer

  1. Christina skriver:

    Dumt att vi inte visste om varann då båda har känt samma desperation vid samma tider. Fast det visste ju ingen eftersom vi inte heller talade om det särskilt öppet. Om man bara hade vetat då hur allt skulle lösa sig!

    • NinaÖ skriver:

      Det är ju det som är så dumt med tigandet. Speciellt som det är en så pass vanlig problematik. Sannolikheten att någon rätt nära dig funderar på samma sak är stor. Men någon måste våga bryta isen.

  2. Anna La skriver:

    Det är svårt attprata om sorger, men lättar då man gör det. Har ju inte samma erfarenhet som du, men sörjer att mellanbarnets första år är borta och jag inte kan reparera det att jag inte orkade. Jag minns inte så mycket från det året. Men efter att jag börjat prata mer om det får jag bearbeta det och har börjat acceptera hur det var och kanske lite förlåta mig själv. Nina, du berättar ju nu. Bättre sent än aldrig säger dom.

    • NinaÖ skriver:

      Har du hittat någon annan som upplevt samma sak som du? Jag har blivit en allt större vän av ”vertaistuki”. Det finns få saker som är lika sköna som ett genuint ”jag VET hur du känner dig”.

  3. Mikaela skriver:

    Det är som du säger. Mycket svårt när man håller på med sorgen, när den är som värsta, mitt inne i den. Att kanske se den stora rikedomen i att berätta om hur man har det, vad man går igenom. Kanske man inte klarar av det i den stunden. Kanske det är viktigt då att man får köra på, hårt, tänka på annat, skaffa hund, jobba, studera, vad som än får en att överleva i stunden. Kanske det är lättare senare att ta tag i det, när man äntligen stannar upp o får lite distans. Jag vet inte. Men jag tycker det är fint att du kan tala om det nu. Det finns nog många som behöver höra din historia.
    Fin text. Blev rörd, samtidigt förstås glad hur livet vänt sig.
    Jag har inte upplevt samma som du, kommer aldrig att förstå, inte ens en bråkdel av hur det var, hur det kändes. Andra saker har varit jobbiga för mig. När det varit som värst har jag slutit mig helt. Först senare hittat ut, berättat hur det var. Men det har tagit tid…
    Jag gillar tillsammansprojektet, blir vi kanske visare med åldern och förstår mer vad det verkligen innebär? TACK att du berättar. Tror det är viktigt.

  4. NinaÖ skriver:

    Jag tror ju att det finns hur många strategier som helst att ta sig genom kriser på, bättre och sämre. Men ensam är sällan stark, det gäller liksom för det mesta.

    Tack för kommentaren! 🙂

  5. Helena skriver:

    Så barncentrerat som vårt samhälle är idag är det inte lätt för den som avviker från normen.Jag upplever barnlösheten från den andra sidan, dvs jag längtar inte ens efter barn. Jag skall inte påstå att jag vet hur du känner det för då skulle jag ljuga-men jag kan tänka mig att det är/har varit jobbigt för dig.
    Jag rekommenderar varmt alla och envar som inte läst ”Utan-om barnlöshet och barnfrihet” att göra det.Ett antal kvinnor som inte kunnat /velat få barn berättar om sina tankar kring ämnet. Tror att boken kan vara till hjälp för många av oss medsystrar

    • NinaÖ skriver:

      Ja, frivillig barnlöshet är tydligen också något som man måste motivera inför andra. Att man kan vara lycklig utan barn. Kommer säkert en del klumpiga kommentarer på det också. Och ja – det finns en del bra böcker på temat som jag också hittat mycket tröst i. ”Utan” är bra, liksom ”Ei kenenkään äiti” av Hanna Parviainen där också barnlösa män kommer till tals. ”Längtansbarnen” av Kerstin Weigl är sedan kanske den bästa boken som jag hittat om barnlöshet som ledde till adoption, om man är intresserad av den vinkeln.

      • Paula skriver:

        Jag har aldrig känt att jag har behövt motivera frivillig barnlöshet för någon, och det är väldigt få gånger som jag har fått kommentarer eller frågor om att jag ”borde” ha barn. Det är antagligen för att jag alltid varit rätt så öppen med att jag inte vill ha barn. Jag kan alltså inte alls relatera till de berättelser om hur de som väljer bort barn får jämt försvara sitt beslut.

        Jag tror inte att man kan riktigt jämföra situationen med när man vill men inte kan få barn, eftersom den frivilliga barnlösheten (när det inte är pga sjukdom ell tydl) nog sällan är någon smärtsam gjej för personen.

  6. Miia skriver:

    Vi är många som är/varit ofrivilligt barnlösa och/ eller sekunder barnlösa.
    Och många ofrivilligt barnlösa har gått från barnlöshet till barnrika. Men Barnlöshetskortet bär också många av oss med sig efter att vi fått barn. Det är ett kort som präglar och påverkar vårt liv även sen vi fått ”mamma-kortet”. Den smärta som den ofrivilliga barnlösheten innebär återspeglar sig i livet som mamma. En stor tacksamhet men också för många en rädsla att mista.

    Tillsammans med några väninnor startade vi en samtalsgrupp när vi var inne i den intensivaste barnlöshets-perioden. Den gruppen växte på några år från tre till femton medlemmar.
    Vi gjorde ingen reklam för oss utan ryktet spred sig från vän till vän. Den ”tjej-gruppen” fyllde en viktig plats i mitt liv under den mest smärtsamma tiden och de kvinnor man delat den smärtan med har en särställning i mitt hjärta. De är systrar som jag fick dela en dyrbar tid med. Jag vill uppmuntra alla som nu är inne i den smärtsamma barnlösheten att våga berätta. Det finns ”systrar”. Vi är många!
    Och många av de lyckligt lottade du ser omkring dig med barn är också dina systrar. Vi som varit barnlösa eller är ofrivilligt barnlösa känner till smärtan, vi har också fått höra oförtståndiga råd, vi har också levt i ovulations och förtvivlande cykler.
    Mod och kraft till Er alla som är mitt uppe i barnlöshets smärtan!

    • NinaÖ skriver:

      Det är sant att erfarenheten säkert sitter i hela livet och präglar föräldraskapet. Vi brukar ibland tala om ”adoptionssamvetet”, att adoptivföräldrar genast känner sig dåliga ifall någonting inte känns/går bra med barnet. Nu när man väntat så länge så är det ju nästan obligatoriskt att vara toklycklig hela tiden…

      Och vilken fin grupp ni verkar ha haft! Mera sånt! Tack för ditt svar!

  7. Karin skriver:

    Jag tror också att man generellt mår bra av att prata om hur man mår då man är mitt i det. Men det ska inte förväxlas med att vara offentlig mitt i sin sorg. Då man mår som absolut sämst är man mycket sårbar, man står ju inför något man knappt själv kan formulera. Då tror jag det är direkt farligt att tala vitt och brett om sin situation. Offentlighet, till exempel intervjuer eller bloggar, är inte alltid snälla platser.

    Däremot ska man prata med dem man har förtroende för, det hjälper. När man står på benen igen kan man ta ställning till att bli någonslags talesperson för sina problem, men det kostar mycket, och är inget man ska göra då man ska fokusera på att ta hand om sig själv.

    • NinaÖ skriver:

      Håller helt med dig. Offentlighet har alltid många ansikten och är ingen plats bearbeta en pågående kris på.

      Även om jag samtidigt som journalist tror att läsare/lyssnare och människor i allmänhet kanske också skullle behöva de där halvfärdiga berättelserna. Innan livet på sätt eller annat gick vidare. Innan vi formulerat något slags svar eller lösning på situationen. Men det är svårt. Och bra journalister kan ju bygga storyn så att de inte känns färdigtuggade också fast vi redan fått veta ”vad som hände sen”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *