Jag satt med brudparet på en bänk längst bak i kyrkan. På tisdag skulle de vigas vid magistraten och på lördag skulle äktenskapet välsignas under de här stenvalven. Brudgummen skruvade nervöst på sig. Från sakristian hördes hemtrevligt skrammel och klirr. ”Ja, vi hör ju inte till kyrkan, men för oss är det lördagen som är den stora dagen”, förklarade bruden. ”Det känns viktigt för oss, att få gifta oss här.”
Förstås gjorde det ont att höra att kyrkan inte fått vara eller kunnat vara en bärande gemenskap för dem. Jag vet inte varför det blivit så för dem. Men nu var vi ändå här tillsammans, och jag var glad över att det var självklart för dem, att fira sin stora dag i kyrkan. Att börja ett nytt kapitel med att be om Guds välsignelse.
Ibland stöter jag på tanken, att en eller annan form av tro representerar en ljum övertygelse. Traditionskristen. Vanekristen.
Men även om jag bara kom till kyrkan till jul och påsk, på bröllop och begravning, är en gudslängtan en gudslängtan. Ett gudsmöte är ett gudsmöte. Därför önskar jag att kristna i stället för att klistra etiketter på varandra kunde godta varandra. Då tror jag tron kunde få rum att växa.
Och eftersom vi på Bibelns grund kan säga att det kristna livet inte handlar om kvantitet utan kvalitet, ska ingen lägga sig till doms över andras tro. Bara Gud vet vad som rör sig i människors hjärtan. Och Jesus säger: ”Den som kommer till mig ska jag inte visa bort.”
Kan vi mötas i respekt och ödmjukhet, tror jag vi också kan bli en kristen gemenskap som bjuder in och lyfter upp, så att vi kan dela det kristna livet i nöd och lust, men också däremellan.
