Jag har alltid varit rädd för att glömma och slarva bort saker. Jag är nästintill paranoid när jag går över tröskeln ut genom dörren. Jag rotar i mina fickor flera gånger för att försäkra mig om att nycklarna är med. Dessutom påminner jag alla omkring mig också, för att försäkra att de har allting med sig. Och många påminner också mig. En vanlig fras när man lämnar någons hem är ju ”har du med dig allting?”
Som barn var jag varje gång lika orolig när ja kom till sportplanen att jag hade glömt mina spikskor. Tänk om de inte är med. Vad ska jag göra? Jag kan ju inte springa nytt rekord utan spikskor! Oron om försvunna spikskor vid startlinjen hänger fortfarande kvar i mina mardrömmar trots att det var fem år sedan jag senast deltog i en springtävling. Numera oroar jag mig främst över laddare, nycklar och telefonen. Det är ju så jobbigt med alla konsekvenser av glömska och slarv. Man är tvungen att ringa hit och dit och i värsta fall betala svidande avgifter. Bäst att påminna sig själv och andra ofta så man slipper allt extra besvär.
När jag började fundera mer över alla saker vi ständigt påminner varandra om, slog det mig att det verkligen är väldigt små saker. Egentligen ganska obetydliga saker. Ändå påminner vi varandra och oss själva så ofta om dem, medan vi låter bli att påminna om andra saker. Varför påminner vi inte varandra lika ofta om betydelsefulla till exempel egenskaper? Det som verkligen skulle underlätta alla människors liv, eller de facto hela samhället.
Kom du ihåg att ta med dig solidariteten i dag till jobbet? Har du med dig medmänskligheten? Hur är det med hjälpsamheten och ödmjukheten?
Visst underlättar det vardagen att komma ihåg småsaker som nycklar och bankkoder. Men världen rasar inte av en bortglömd telefonladdare. Dessvärre börjar den brinna i brist på solidaritet och medmänsklighet.
