Här om dagen läste jag en kolumn av den svenska teologen och flitiga skribenten Joel Halldorf. Just den här texten var skriven för Expressen så teologiskt eller annat akademiskt djupare nörderi var bortskalat, men flera frågor som han berörde har blivit puttrande kvar i mitt huvud.
Rubriken löd ”I Svenska kyrkan är det pinsamt att vara för kristen”. Halldorf funderar och argumenterar kring det faktum att Svenska kyrkan ”i världens mest sekulariserade land” av olika orsaker vill vara så folklig och neutral att hela tilltalet präglas av överdriven tvekan, försiktighet och vaghet. Han menar att ”man vill, vågar eller kan inte visa hur kristen tro ska gestaltas (…)” och konstaterar att präster av många nu för tiden förväntas vara mera en mysig medvandrare än en kristen förebild.
Allt är ju inte lika här i Finland som i Svenska kyrkan, men mycket kände jag igen mig i. Jag nickade t.ex. när Halldorf citerar svenska biskopen Martin Modéus om hur man helt enkelt kan vara lite blyg för att be tillsammans och tala om livet ur ett andligt perspektiv. Det fick mig att tänka på hur det länge känts mer spännande att tala om min kristna tro än att prata om att jag är lesbisk. I många av mina sammanhang är det senare inget att höja på ögonbrynen för, medan det första definitivt är det.
Jag må vara gift med en präst, men familjevardagen med barn och åldrande föräldrar är så välfylld att det sällan blir något desto mer andligt snack på den fronten. Redan före min prästkäresta kom in i mitt liv hade jag länge saknat en återkommande, djupare kontext där jag utan att känna mig iakttagen kunde vrida och vända på min tro tillsammans med andra. En serie vuxenskriba-träffar blev bokstavligen en tankeväckande start för flera år sedan.
Det som sedan ännu mer sprängde mina längtande förväntningar var en kurs min hemförsamling ordnade här om året som kort och gott hette Andlig fördjupning. Jag kunde först inte bestämma mig för om jag tyckte att kursnamnet lät helt hysteriskt pretto eller bara mest omöjligt och motsägelsefullt! Ungefär ett år senare efter fyra gruppträffar och fyra enskilda samtalspromenader och en gemensam avslutande retreat hade jag initiativtagaren och ledaren Emma Audas att tacka för en stor dos andlig fördjupning förankrad i både tanke, text och vardag. Tillsammans med några andra deltagare fortsätter jag nu fördjupandet ocks¨å efter kursens slut, otroligt värdefullt.
För att återknyta till Joel Halldorfs kolumn: under kursperioden fick jag via påståenden, samtal och individuella uppgifter med fokus på Gud, Jesus och kristen tro både insikter och spirande tankefragment att suga på. Men fram för allt fick jag på många plan konkreta exempel på vad det kan vara att leva som troende kristen idag, en breddad blick för vad den kristna tron kan innebära helt konkret bakom det religiösa språkets vanligaste klichéer.
I en tid när det, i alla fall i min bubbla, kan vara svårt att hitta uttalat kristna förebilder som är tydliga i sina trosuttryck är det här riktigt stort.
