Det finns åtta miljarder människor på jordklotet just nu. När jag skriver den här meningen är antalet mera exakt 7 926 182 820. Men bara någon minut senare är de tre sista siffrorna uppe i 998. Och ytterligare sextio sekunder senare är de sex sista siffrorna 183 135. Och så där tickar det på. Med fart.
Åtta miljarder … Jag kan knappt hålla reda på de några tiotal som finns i min lilla skalle. Några få träffar jag öga mot öga, men 99,99 % av ”mina” människor finns i huvudet. Är jag riktigt petnoga så kunde också de där övriga 7 926 183 444 befinna sig nånstans under pannloben om bara min arma skalle skulle räcka till. Men redan med några tiotal vänner och bekanta och släktingar och grannar i daglig åtanke har hjärnan fullt upp med att uppdatera fakta och städa bort förbrukat minnesgods. Och den processen har ytterligare trögat till sig under de senaste två åren i takt med att de meningsskapande sociala banden har fallerat och de organisatoriska nätverken trasats sönder och tystnat. Lägg därtill alla andra kriser och krigshot på det globala planet och det kanske finns en alldeles naturlig förklaring till att det ekar så tomt i den igenbommade kroppen.
Det har uppstått ett vakuum i min dagliga tillvaro. Den inre tomhetskänslan står onekligen i en viss kontrast till det liv som bevisligen brusar och rusar i min omedelbara närhet. Det är då jag tänker på de där övriga 7 926 183 998. Ju fler människor på klotet desto mer trängs jag ut i marginalen. Eller? Hur är det möjligt att detta överflöd av liv som jag omges av knappast alls når in under min hud? Är jag dum i huvudet? Är jag dement? Är jag död?
För precis sjuttio år sedan skrev Samuel Beckett sitt absurda drama I väntan på Godot. Didi och Gogo sitter vid ett träd och väntar på Godot, som aldrig kommer. Alla försök till kontakt och meningsskapande dialog dem emellan liksom bara rinner ut i sanden. Allt är bokstavligen meningslöst, drömskt, overkligt. Lite åt det hållet är det också med mig idag. Också jag famlar, försöker formulera en mening, upptäcka ett sammanhang, också jag dröjer i tanke och handling, spanar både utåt och inåt. I väntan på Vadå?
P.S. Nu är vi 7 926 184 548.
