Jag har vissa minnen från mitt första barns födelse som är både kristallklara och lite dimmiga i kanterna. Ett av dem är hur min vän och doula med jämna mellanrum satte svala omslag på min panna medan jag jobbade på att klämma en människa ur mig.
Långa tider hade jag ögonen slutna och bara koncentrerade mig på min kropp medan den utförde saker jag inte visste att den kunde. De där svala omslagen kändes inte så viktiga, men jag brydde mig inte om nånting annat som pågick i rummet bara jag med jämna mellanrum nånstans riktigt nära mig hörde hennes övertygande ord, ”allt är bra”.
Några år senare sjöng jag i kvinnokören Exaudio ett verk av Joan Szymko, Vivos voco. En del av texten, ”all shall be well”, är signerad Julian av Norwich, en kvinnlig medeltida mystiker som levde i England på 1300- och 1400-talet. När jag sjöng den repetitiva texten och musiken mindes jag orden som bar mig genom min första förlossning.
Jag började fundera allt oftare på ”all shall be well”. Vad menade Julian riktigt med det? Det låter ju så fint och hoppingivande, men är det inte ganska naivt att tänka sig att allt faktiskt skulle kunna bli bra?
Det intressanta här är väl vad jag läser in i ordet ”bra”. Är det synonymt med ”jag vill få det som jag vill”, ”lätt och bekvämt”, ”glad och lycklig” eller ”rätt och rättvist”?
Jag tänker mig att ”bra” inte utesluter orättvisor, sjukdom, död och andra utmaningar. Allt annat skulle väl vara både tröstlöst och att lura sig in i en glansbildsvärld fjärran från livet? Inspirerad av Julian av Norwich vill jag försöka se detta ”bra” som frukten av en förmåga att känna frid och kanske t.o.m. glädje också i det obekväma och svåra. Jag vill öva mig att vila i något – Guds kärlek? – som överskrider vardagens kaos och livets obeständigheter. Det skulle ju vara bra!
