Som liten marinerades jag ordentligt i tanken på att ingen längre bilresa är komplett utan minst ett besök i en vägkyrka.
Helst skulle det förstås vara en kyrka som vi inte hade besökt förut. Efter ett långt och informationsmättat besök kunde den sedan kruxas av på listan som mamma och pappa hade över vägkyrkor.
Jag var ju inte alltid så ivrig på de där kyrkbesöken. Men de var en så självklar del av vårt bilresande att jag sällan försökte gnälla mig till att få stanna i bilen och läsa. Och nu långt senare inser jag att alla de där kyrkobesöken på olika håll i landet och världen har lämnat flera långvariga spår.
Mitt intresse för historia har helt klart blivit gödslat av många stunder i kyrkor. Fantasin virvlade iväg medan kyrkvärden eller mamma/pappa pratade om något i kyrkan: vem snickrade, snidade och målade predikstolen, hurdana var deras liv? Vem betalade för den där predikstolen, eller votivskeppet eller det nya pärttaket? Hur var det att varje söndag sitta i sin familjebänk i en fuktig kyrka och lyssna på en kanske svavelosande predikan från predikstolen?
Hur kändes det när rökelsen böljade under valven på den katolska tiden? Hur var det att fira gudstjänst i bykyrkan eller katedralen före det blev vanligt med kyrkbänkar?
Tänk vilka glädjeämnen och lyckor som har firats och tackats för under århundraden mellan kyrkväggarna! Tänk vilka sorger och orättvisor som har förts fram i tårtrillande böner och klagande suckar!
Fast jag som barn som sagt inte alltid var så ivrig på långa kyrkobesök ser jag nu att jag på många plan berördes av kyrkrummen och deras arkitektur, historia och funktion. Jag anar att den längtan jag idag har efter helighet och ett andligt sammanhang blev gödslad av min barndoms många vägkyrkor.
