Ju kallare väder desto flerkläder, lager på lager. Själv kör jag med merinoull från Australien som kölddämpare. Strumpor, långkalsonger, tröja, halsduk, mössa – from som ett lamm och insvept i en fåraktig värme kommer jag osökt att tänka på Uno Florén (1915–1983), svensk skriftställare och redaktör med glimt i ögat, som beskrev sig själv med orden:
Så som en herde ropar jag på mina tankar. Långsamt skockar sig fåren.
Det är precis så min vardag ser ut. Tidigt på morgonen sätter jag mig vid datorn laddad med fragila tankestoff, några självkonstruerade nyord och en obetvinglig lust att spika upp, om inte 95 så åtminstone en vettig tes på min slitna tankeport. Och precis när fingrarna gör sig redo att dansa fram på tangentbordet, ackompanjerade av rytmiska synapskopplingar under pannloben, är det som om någon helt oförhappandes hade dragit stöpseln (okej; stickproppen …) ur väggen. En svart dataskärm speglar en utslocknad hjärna.
Och medan pulsarna slår i allt häftigare takt, och rynkorna dansar rumba på den svettblanka pannan, anar jag ett veritabelt tankefel, en mental synvilla; det jag försöker formulera och uttrycka ligger inte på en specifik plats i hjärnkontoret inlåst i ett elegant kassaskrin – nej nej nej – men i stället utspritt på många vingliga hyllor ovanför och snett under varandra. Jag har försökt greppa kontexten i en enda rörelse men glömt att jag först måste blanda bokstäver och inre bilder i lagoma doser innan jag kan avnjuta det färdiga resultatet, att jag Med Andra Ord måste ordkrydda och meningsgrädda.
Så jag får dra både ett och två djupa andetag innan motivet börjar klarna. Skapandet i allmänhet och skrivandet i synnerhet handlar om tankehudar och ordhinnor som, likt min vinterklädsel, ska appliceras i lager på lager för att uppnå den rätta berättarvärmen. Men det måste förstås ske enligt en viss inre logik som bara herden har koll på. Och han är, som bekant, speciellt intresserad av de borttappade, antingen det handlar om får eller människor. Eller luddiga tankar.
