Ibland förlustar jag mig med att tänka på hur mitt liv skulle se ut om jag levde för länge sedan. Hur skulle det ha varit att leva som kvinna i någon av byarna som idag bildar Åbo under medeltiden? Eller vid tiden för Åbo brand 1827? Vilka möjligheter, plikter och drömmar skulle jag ha haft om jag var piga, köpmansdotter eller prästfru någon gång för länge sedan?
Om man fokuserar på att jag är prästfru så skulle nog min vardag ha sett annorlunda ut för bara 50-60 år sedan. Okej, man får galant ignorera den historiskt smått omöjliga detaljen att jag som kvinna är gift med en kvinnlig kyrkoherde, men jag fascineras över hur annorlunda mitt liv som prästfru skulle ha kunnat vara bara för en ganska kort tid sedan.
Liksom de flesta andra gifta kvinnor skulle jag inte ha ett eget yrke eller jobb. Jag skulle inte själv kunna bestämma så mycket på olika plan i min vardag som jag gör nu. Jag skulle kanske bo i en prästgård där jag inte själv valt att bosätta mig. Min huvudsakliga uppgift skulle vara att inte bara sköta om hushållet och barnen, utan också ansvara för t.ex. missionsarbetet, påskbasarer eller söndagsskolan i församlingen. Min ständiga to do-lista skulle dessutom vara välfylld för att stöda och tjäna prästen i hushållet och hela församlingen på olika sätt: alltid ha mat och kaffe redo för gäster och kolleger som kommer på möten och besök, fixa diverse bjudningar, fester och logi mm.
Sociala jag blir lite ivrig, men också lite svettig av blotta tanken på allt ovanstående. I dagens värld har mitt liv inte ändrat mycket efter att jag blev prästfru. Den största förändringen var att jag slutade som förtroendevald i församlingsrådet, visserligen en sorg i sig att lämna det kära uppdraget, men annars handlade det bara om ett minskat antal mötestimmar i kalender.
Jag kanske som prästfru tänker lite mera på att vara någorlunda representabel när jag går till högmässan, men det känns ganska marginellt. Och eftersom både jag och min fru tar allvarligt på tystnadsplikt och arbetsrelaterade förtroenden vet jag mindre om församlingsarbetet nu för tiden än många tycks tro. Men jag delar ibland badrum med en ämbetsdräkt som hängts upp inför en tidig prästmorgon.
Jag kan ibland retsamt konstatera att till skillnad från min kära prästfru har jag inte lovat ”att leva som ett föredöme för församlingen” (en del av prästlöftet, man kan ju bli darrig för mindre!). Sällan får jag höra skämt om prästfruar. Jag är väl mest otroligt lycklig och tacksam för att dela liv med min fru som är präst. Medan vardagen rullar på råkar den sedan ibland kryddas av varierande tillfällen där jag är med just som prästfru.
Jag är den jag är, och jag är gift med en präst. Mellan skrubbade barnknän, tidiga skolmorgnar, bykmaskinsladdningar och eget arbete går jag inte omkring hela tiden och tänker ”ååååh vad jag är prästfru!”.
