För flera år sedan satt jag i publiken under ett församlingsförankrat diskussionstillfälle med två gäster och moderator på scen. Bland många viktigare saker relaterade till tro, församling och kyrka som kom upp lyftes förstås också den nutida sega klassikern om samkönade äktenskap fram.
Den ena av gästerna menade att det inte är läge för något samkönat äktenskap, äktenskap i en kristen kontext är för man och kvinna. Gällande de troende homosexuella medlemmarna i evangelisk-lutherska kyrkan som önskar kyrklig vigsel hördes den avslutande kommentaren ”men nu för tiden finns ju registrerat partnerskap, det får väl räcka för dem”.
Jag ville ställa mig upp och ropa ”hallå, jag är här, jag är inte något avlägset dem” långt utanför församlingen. Jag ville viska att jag dör lite inombords varje gång hela min tro förbises eller raderas av någon som inte tycker att kristen tro går att kombinera med kärlek till en människa av samma kön. Jag satt naturligtvis artigt kvar medan den uppgivna inre protesten susade i mina öron.
De där orden återkommer till mina tankar med jämna mellanrum. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst med avstamp i det där citatet och hela diskussionen om samkönat äktenskap. Eller nej, det är inte sant. Jag orkar inte. Jag förmår inte. Orden klibbar fast i det där svarta hålet som börjar bubbla inom mig när jag anar den människobild och gudsbild där ett sådant citat har grott. Att min kärlek till en kvinna skulle vara ett hinder att leva min gudslängtan?
Jag tror på en Gud som är större och kärleksfullare än så. Och jag är mycket tacksam över att ha ett andligt sammanhang där andra röster än den ovannämnda hörs mest och klarast. Jag hoppas att alla skulle kunna ha det så.
